Novell: Självklarhetens pussel

Sms: Helu! kommer du på middagen idag? Bokstäverna. Orden och meningen landar i min redan överfyllda hjärna. Vanligtvis hade Ja varit det mest självklara svaret, idag är det annorlunda. För idag tänker jag tänka steget längre, eller rättare sagt. Några steg tillbaka. Jag ska gå tillbaka i registret och svara efter alla de pusselbitar jag hittar. Alla de där som bygger upp mönstret som i slutendan bara gör svaret sådär löjligt självklart. 21 Januari: Idag träffades vi, bara han och jag. Det var längesen nu men snacket lättades upp med tiden och i båda gick hem med stora leenden på läpparna. Han med sin hand i min, jag med min hand i hans. Tillsammans taggade vi festen som ska äga rum om sådär 3 dagar. 25 Januari: Fest.Sprit.Musik och en herrans massa dans ... sen har vi dig, du, you. Killen som gick hand i hand med mig häromdan och igår dansade med någon annan. Varsågod feel free dit kräk jag gillar dig inte ändå. (vem försöker jag lura) 12 Mars: Föräldrar fri helg med mys framför tv:n. Jag skulle kunna skriva om harmoni och en kväll så lugn att det kunnat vara terapi för ett helt år efteråt. Blev det så? Svar: Nej. 23:00 - ”Hej kan jag komma över?” 23:13 öppnar jag dörren och låter hans blick landa i min. Ännu en gång var det längesen vi sågs, ännu en gång låtsades jag att du var min. Ännu en gång lät jag din kropp värma min. Ännu en gång lät jag dig komma nära. Idag vaknade jag med dig vid min sida och ville gråta mellan de stunder då fjärilarna gjorde loop efter loop i min ynkliga kropp. För jag vet. Jag vet såväl att från det att han stängde dörren efter sig idag. Kommer det nu ta väldigt lång tid innan vi ses igen. 20 mars: Idiot fanskapet har ett förhållande på facebook. Grattis. Jag flyr the fucking land och kommer aldrig mer tillbaka. Det går flera månader där du försöker nå mig. Själv stirrar jag blint på namnet på displayen där jag går med solen som värmer min nya starka kropp och låtsas att du är (precis som alla andra) en i mängden. Ännu en gång: Vem försöker jag lura? Ändå gör jag inget åt det. Spatserar mellan jobb och la casa. Jag befinner mig i Spanien och har ännu ingen tanke på att åka härifrån. Jag ska glömma. Dig och allt det där som tillkommer i ditt bagage. Jag ska bli som ny och har redan börjat. Varje kväll drar jag ihop mina fina kollegor, leker roliga lekar som inkluderar drycker med betydligt högre halt alkohol än ett glas vatten. För att sen tillsammans stapla ut på de öppna spansktalande gatorna. Hångla med första bästa snygga killen (ibland plural) och med andra ord leva loppan. Äta nattamat som får smaklökarna att dansa sig lyckliga och hela tiden känna en ny slags värme som täcker kroppen om natten. Värmen, temperaturen och vädret talar tillsammans sitt tydligaste språk. Jag har äntligen hamnat rätt. 2 December: 12:23 - ”Vi måste prata” ... idiot fanskapet har ändrat sin status från ”I ett förhållande” till ”Singel”. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka. Har hört det förr och faller för det igen. Så idag bokade han en biljett hit. För jag tänker att här är jag starkare, här kommer han få träffa den nya jag. Hon som vet vad hon vill, hon som kan säga ifrån. 10 December: Idag åkte han hem. Kysste mig länge, kramade mig hårt och lovade att han skulle komma tillbaka till årsskiftet. Jag grät. Grät för att jag ännu en gång trillat dit, grät för att jag skulle sakna honom så himla mycket och grät för att jag visste att vi nu inte skulle ses på väldigt länge igen. Årsskiftet in my ass. 1 Januari: Dagens bästa: Jag vaknade av solen som trängde in genom de nerdragna persiennerna, sträckte mig och rullade över på andra sidan. Försökte iallafall. För halvvägs tog det stopp. Dina armar om mig och mitt leende som fyllde rummet med mer energi än den som väntade utanför. Dina läppar på min hals och längs min rygg. Du ännu en gång nära. Denna gång var det inga tårar som fightades om plats på mina fräkniga kinder. Denna gång var det tomt. Du hade hållit vad du lovat. Den 28:e december kl 20:04 anlände du hit. Kom kånkandes på din stora resväska som fick mig att undra hur länge du tänkt stanna men sket fullständigt i det. Istället sprang jag som aldrig förr. ”Pardon” hit och ”pardon” dit, för att sen hoppa rakt upp i din famn och aldrig släppa taget. Du kysste mig rakt på munnen med en gång och fick folk att bli alldeles tårögda av den fina scenen som utspelade sig. Vad som komma skall hade jag ingen aningen om ... och som vanligt har jag inte det idag heller. 13 Januari: Idag åkte du hem. Torkade bort alla de miljontals tårarna som strömmade ner för mina kinder och jag gjorde samma sak på dig. Du grät. Sa att du skulle sakna mig något enormt, och för första gången på väldigt länge trodde jag på varje ord. Kramade dig en sista gång, lät dina läppar säga hej då till mina och släppte dig. Såg på när din ryggtavla försvann och hulkade mig sen fram till första bästa taxi. Åkte hela vägen hem och fick chauffören att kolla konstigt på mig innan han delade med sig av en näsduk, tog emot mina ihop skramlade pengar och skickade med en ”Esperanza de que mejore” (Hoppas det blir bättre) innan jag stängde dörren och tog mig upp till den nu tomma lägenheten. Så fort jag kom innanför dörren möttes jag av doften och snart därefter gick det inte att hålla sig längre. För där framför låg en av hans t-shirtar med texten: ”Jag älskar dig” på. Sen dess har jag nu varit tom i flera dagar och undrar för varje ny dag hur jag någonsin ska kunna ta mig upp på fötterna igen. 18 Januari:  Väninnorna på kaféet jag jobbar på lät mig inte vara längre. Igår var vi ute och dansade. Skrattet klingade mellan väggarna för första gången på några dagar, och energin verkade vara här för att stanna. Ändå kunde jag inte rå för att av någon konstig anledning leta efter just ditt ansikte i detta vimmel. Du fanns ingenstans. Mer än i mina tankar. Dag in och dag ut. 3 Mars: Några få samtal och några få sms från ditt håll. Känslorna håller på att rinna ut i sanden igen. För dig men absolut inte för mig. Minuterna tickar fram och om bara 40 minuter landar jag, efter nästan ett år, i mitt älskade hemland och känslorna kan nog inte vara mer kaos än såhär. 10 Mars: Tårarna sprutade häromdagen när jag blev bemött på det bästa sättet någonsin. Alla var de samlade. Nästan alla ... alla förutom du. Men jag kunde inte bry mig där och då. Jag bara sprang in i den trygga bubblan jag länge levt i och lät vänner och familj att fylla den med ännu mer ny trygghet. Ett sms från dig kom på kvällen. Men denna gång ville du inte prata, knappt fortsätta smsa men jag tog mig hem till dig ändå. 21:20 knackade jag på din dörr och såg chocken i dina ögon när de mötte mina. Regnet öste ner utanför och du bjöd ofrivilligt in mig i den välkända hallen. Orden utbyttes varsamt och inte mycket sades. Vi bara var. Drack té och lät tv:n fylla rummet med ord, meningar, frågor och bokstäver. Sen berättade du ännu en gång. ”Ehm ... jag typ ... asså aa ... jag har typ eller vi är inget par men vi ses och aa, tänkte du ville veta”. Mitt svar speglade på att det som sades inte betydde ett skit. Innan tårarna började rinna ner för mina kinder igen, tackade jag för stunden och tog mig ut. En liten kram hann jag med men ingenting mer. Denna gång kom dock inga tårar, det kändes som att de skulle svämma över vilken sekund som helst men när jag släppte de fria, fanns de inte där. 12 Mars: Sms: Du kommer alltid betyda mycket för mig ... ville bara att du skulle veta. Jag läste det säkert 10 gånger innan jag tryckte på ”delete all”. Gick in på kontaktlistan, letade efter ditt namn och såg det försvinna ut i intet likaså. Gick in på facebook och började överväga, istället började jag med att ta bort den gula stjärnan som alltid fått mig att se just dina statusar först. Sen stängde jag ner och fortsatte som om ingenting hade hänt. Det var svårt och ännu en gång. Vem fan försökte jag lura? Det vara bara det. Att jag nu var en bit på vägen. För idag startade jag mitt nya liv igen, och vad jag visste skulle du inte få vara delaktig i det på väldigt väldigt länge.   Dagbokens alla bokstäver, datum och ord var ett enda stort mönster. Jag skrattade nästan när jag läste orden som stod där framför. För nu hade det gått några månader. Ett gäng bra månader om jag fick säga det själv. Ditt nummer hade ofrivilligt dykt upp ett flertal gånger (ja, jag kan det utantill) men eftersom ditt namn inte stod med, kändes orden inte lika betydelsefulla. Sen har vi nu kommit till denna dag. Dagen då middagen skulle serveras hemma hos dig. Alla skulle vi vara samlade och njuta av tiden tillsammans. Äta gott, dricka gott och rabbla minnen som aldrig förr. Så lockande men ändå inte. Så jag läste smset igen. Sms: Helu! kommer du på middagen idag? Använde mig av pusslet jag nu pusslat ihop för att sen svara med de rätta bokstäverna, de rätta orden och den rätta meningen, innan jag andades djupt, lutade mig tillbaka och lät musiken ta del av mina öron igen. Fyllde mig med nytt liv och en stor förhoppning om att framtiden nu såg ljusare ut än någonsin.