Novell: Ruta ett.

Jag vaknar av att jag ligger på ditt bröst. Hör dina andetag och känner dina hjärtslag. Tänker tillbaka på gårdagen och ler. Fan vad jag ler. Jag ler åt mitt liv, åt att jag denna morgon precis som alla andra mornar kan vakna såhär. Låta solen lysa över min halva av sängen, lysa upp dagen och dela med sig av ny energi. Någonstans där bestämmer jag mig ändå för att lämna den trygga zonen och ta mig upp. Slänga av täcket, trä i armarna i tröjan som ligger slängd på den lilla gröna fotöljen bredvid, byxorna likaså. Sen trär jag i fötterna i de alldeles för gamla tofflorna och beger mig upp och stannar snart därefter. Jag ler igen. Granskar de delar av kroppen som går att urskilja genom det tjocka duntäcket, följer varje linje i ditt så perfekta ansikte, räknar dina födelsemärken som är placerade lite här och var på din överkropp. 6 st räknar jag till. 6 stycken födelsemärken som gör dig till just den unika person du är. Den där perfekta filuren som är min. Bara min och ingen annans  .   Golvet knarrar något hysteriskt denna dag och visar nästan ett tecken på att jag egentligen borde gå och lägga mig igen, ändå låter jag bli. Här ska överraskas. Så jag fortsätter fram och ber för att dina snarkningar ska fortsätta fylla rummet med det där lilla extra. Letar reda på jackan som hänger så fint på sin galge i den snart överfyllda garderoben. Trär ur fötterna ur tofflorna och låter skorna nu ta över. Strumpor, strumpor, strumpor, för sjutton! Äsch! Nä jag måste. Den lilla 2:an som annars brukar vara en fröjd att vistas i blir nu en slags labyrint så himla svår att klara. Jag skådar byrån från några meters avstånd där den så prydligt står längs den lilla fondväggen mellan sovrummet och vardagsrummet. Jag ska klara detta, det ska gå. Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp, tipp, tipp, tapp, tippetapp. Jag nynnar i huvudet hela vägen och får den omöjliga labyrinten att istället kännas som en dans på rosor. Visst att det tar tid men utan att väcka dig har jag till och med lyckats byta tröja, trosor och sätta på mig ett par strumpor.   Klockan på väggen har precis slagit 11:00 och jag vet mycket väl att du kommer vakna om ca 30 minuter. Samma visa varje dag, i alla fall på helgerna. Så nu gäller det att vara snabb. Nycklarna, mobilen, plånboken. Fan. Jag måste. Jag måste skriva en lapp, vad ska du annars tro om du vaknar innan jag kommer tillbaka. Ännu en gång tar jag mig ann labyrinten, letar efter bästa läget att sätta fötterna på, tar mig in i köket och tar ett mega skutt till mattan som ligger placerad under det lagom stora matbordet. Det  här går ju riktigt bra. Sen är det bara att leta reda på papper och penna i den översta lådan vid mikron som alltid ser ut att vara en del av en krigszon. Denna röra. Men ännu en gång lyckas jag med mitt uppdrag, och denna gång klarar jag även att ta mig hela vägen ut. Klockan har nu slagit 11:10. Efter lite fumlande med nycklarna tar jag mig sen ner för trapporna i en väldans fart. Överväger att kolla posten men låter bli. Istället öppnar jag dörren med ett ryck och mer eller mindre stormar ut i sommar morgonens lugn. - Aj för fan! Skriker någon till bredvid mig och väcker mig ur all stress och harmoni. Jag möter ryggtavlan, jag granskar, från topp till tå granskar jag. Strax därefter möter jag blicken, och en klump landar direkt i min mage. Det känns som att vi står där i evigheter. Sen är leendet där. Det där leendet, smilgroparna och läpparna. Läpparna som förut passade så bra ihop med mina. Han närmar sig, säger något som för mig låter som kinesiska i denna stund och är helt omöjligt att uppfatta. Jag är i chock. Sen är den där: kramen, tryggheten och värmen. Alla de där 3 sakerna jag en gång förälskat mig i, och haft alldeles för svårt att glömma. Alla de där 3 sakerna som nu fått mig att sluta glömma. Jag är tillbaka på ruta ett, och vet fan inte hur jag ska ta mig upp igen. Den fridfulla morgonen får en helt ny innebörd och det harmoniska livet känns helt plötsligt väldigt svårt att leva.