Novell: Orden i vinden.

Hulkandes försökte jag ta i, försökte finna adrenalinet men det gick inte. Inget gick. Ännu fler skott hördes bakom mig, och ett hjärtskärande skrik fick en ilning att gå genom min kropp. Det var mitt skrik, mitt och ingen annans. Några timmar tidigare. Timmarna i skolan gick verkligen långsamt en dag som denna. En sekund var som en minut, och en minut var som en timme. Alltid samma visa tänkte jag för mig själv där jag satt på min vanliga plats vid fönstret med blicken ut över den stora tomma skolgården. Ovanför hade små moln lagt sig och täckt den annars så klarblåa himlen, medan solen hela tiden kämpade för att få skymta fram och sprida ny energi. Det var en fin dag, långsam men fortfarande fin, och medan klasskompisarna satt och luskade på frågorna vi fått i början av lektionen hade jag svårt att koncentrera mig. Jag tänkte på helgen, jag tänkte på dig och jag tänkte på allt sådant jag inte skulle tänka på denna stund. - MEN KÄFT DÅ! Hörde jag hur någon slängde ur sig från andra sidan klassrummet när jag som i trans satt och trummade i bordet med pennan som vilade fint i min högra hand. Jag slutade med en gång, och drogs snabbt tillbaka till verkligheten. Ännu en gång försökte jag koncentrera mig på frågorna som låg där mitt framför mina ögon men lyckades inte denna gång heller. Så jag slängde upp mitt kopparröda hår i en slarvig tofs och pluggade in bästa musiken för att hitta någon lösning på det där rastlösa som denna dag fanns i min kropp. ”I´m waking up to ash and dust, I wipe my brow and I sweat my rust, I´m breathing in the chemicals ...” Favoritbandet Imagine Dragons går på högvarv i lurarna och får mig att vilja sjunga med men jag låter bli. För innan refrängen hinner komma, är det precis som att orden helt plötsligt träffa min verklighet. Av ren reflex blickar jag ännu en gång ut på den förut så öde skolgården. Denna gång är den inte öde, denna gång ser jag hur folk springer i ren panik. Ramlar, blir trampade på, blöder, och skriker. Av ren impuls skriker jag med, drar efter andan och får den panikslagna stämningen som även nått vårt klassrum att maxa. Alla gråter, skakar, och sitter som i trans och bara stirrar ut. Ingen förstår vad det är som händer, man förstår plötsligt ingenting, den enda frågan som existerar är: Vad fan är det som händer? Ett öronbedövande larm går igång och blandas med hysterin som råder utanför. Ett nytt ljud hörs, och får varje del i kroppen att frysa till is. Det är skott, flera skott, någon skjuter. - Var … jätte tysta … allihopa och … göm … er … vi klarar detta! Vi klara … detta! Hör jag våran lärare hulka fram från andra sidan av katedern. Själv hukar jag mig, tar skydd bakom bordet jag vält ner framför mig. Sitter där och skakar, samtidigt som tankarna går runt i huvudet som aldrig förr. Tankarna som snart därefter får mig att reagera på ett sätt jag aldrig trodde jag skulle reagera på, då jag mer eller mindre flyger upp. Här kan jag inte sitta kvar, intalar jag mig själv. Hur mycket kroppen än skakar, lyckas jag ändå ta mig med väldigt långsamma steg rakt mot dörren. Hela tiden känner jag adrenalinet pumpa i min vanligtvis så ynkliga kropp. Så jag fortsätter smyga tills jag är riktigt nära, sätter örat mot dörren som just nu är gränsen mellan liv och död, och möts av ren tystnad. - Wilma sätt dig ner! Göm dig!!! Snälla!! Hör jag nu hur någon bakom mig viskar fram. Orden går in i huvudet och får mig att inse ett och annat. Får mig att inse att de nog har rätt, och att min impuls inte var så bra som den från en början kändes. Det tryggaste stället just nu är nog här, i klassrummet, med mina vänner. Så jag vänder mig sakta om, vänder mig om men känner direkt hur kroppen fryser till is. För mitt där framför mig står de, utanför fönstret på den panikslagna skolgården står de nu omringade runt ett par bekanta människor. Tre stycken hinner jag räkna till innan första skottet kommer. Jag är inte beredd, och drar efter andan när jag ser den livlösa kroppen falla till marken. Hela jag skakar och känner snart därefter hur någon omfamnar mig och håller för min mun. Jag skriker. - Sätt dig bara ner Wilma! Snälla du, lyssna bara! Hör jag rösten bakom mig säga, och jag vet precis vem det är. Den trygga famnen som höll om mig i helgen, famnen jag somnade i och vaknade bredvid. Vanligtvis hade jag blivit glad, nu brydde jag mig inte mer än att tryggheten jag behövde fanns där. Flera tårar strömmar nu ner för mina kinder, och jag kände hur den adrenalinfyllda kroppen blev som gelé. Så jag gjorde som han sa, eller jag hade tänkt men jag hann inte, för precis när jag skulle singla ner på golvet händer det där som inte får hända. Det man inte tror ska hända. Jag står nu öga mot öga med en av killarna på skolgården, och känner hur hans svarta blick går rakt igenom mig. Ännu en gång blir jag som förstelnad. Han står nu där utanför, fortfarande med blicken i min, och pekar. Han pekar mot mig, han pekar mot oss, och får den trygga famnen bakom att sakta men säkert släppa taget om min kropp, och baka några steg bakåt. Sen är det som att allt går i slowmotion. Det handlar nu om liv och död tänker jag snabbt för mig själv, samtidigt som jag låter blicken landa på en enda sak. Bakdörren. Med panik i rösten skriker jag åt resten av klassen att följa med, han gör likadant. Vi springer men det går långsamt, alldeles för långsamt. Resten av klassen sitter som i trans och bara stirrar på mig medan jag nu i ren panik med tårarna hela tiden strömmandes ner för kinderna står och skriker. Några stycken lyssnar på mina ekande ord som studsar mellan väggarna men inte alla. En smäll får alla att skrika till, samtidigt som paniken lägger sig som en svart hinna över hela klassrummet när dörren som förut var gränsen mellan liv och död, helt plötsligt flyger upp. Nu står han där, killen från skolgården står nu i vårt klassrum. Snabbt rycks jag med, och springer ut i den panikslagna korridoren. Jag springer, snubblar, faller, reser mig igen, och fortsätter springa. Oregelbunden andning, svettdroppar i pannan och en panik som tagit över varje del av min 17-åriga kropp. Hela tiden strömmade tårarna ner för mina rödsprängda kinder, där jag springer för mitt liv i den idag mycket trånga korridoren. Ännu fler skrik hörs bakom mig, och flera dunsar i marken. Fyra dunsar som bara tyder på en sak. De är så himla nära nu men inte tänker jag ge upp hoppet för det. Istället blickade jag bara framåt och springer som aldrig förr. Det är mitt fel, allt är mitt fel. Om jag inte hade gått till dörren, om jag inte reagerat som jag gjort hade vi klarat oss, tänker jag för mig själv. Medan orden för varje nytt steg gör mig förlamad. Hulkandes försöker jag ta i, försöker finna adrenalinet men det går inte. Inget går. Ännu fler skott hörs bakom mig, och snart hör jag hur ett hjärtskärande skrik får en ilning att gå genom min kropp. Det är mitt skrik, mitt skrik och ingen annans. - Var rädd om dig gumman! Jag dras tillbaka till den fridfulla morgon som existerade för bara några timmar sen. Då jag som vanligt stressade till skolan och hörde mina föräldrars kloka ord innan jag stängde dörren och sprang hela vägen till skolan. De delade tillsammans med sig av orden som just nu kändes så omöjliga att följa. Strax därefter träffade jag kylan, jag var ute, hann jag tänka för mig själv innan jag några sekunder senare kände hur kroppen min landade hårt. Samtidigt som smärtan snabbt spred sig i hela kroppen. Jag skrek. Skrek för mitt liv, och kunde nu inte röra mig överhuvudtaget. Den kalla marken under skar i mig som knivar, och hela tiden hörde jag flera röster som ekade mellan träden. De ropade mitt namn men själv brydde jag mig inte, jag orkade inte bry mig. - Jag älskar er Viskade jag fram och lät orden mina träffa den starka vind som nu omfamnat min kropp, innan jag blundade och lät min nu ynkliga kropp ge efter. Jag sjönk, genom den mörka marken sjönk jag, och orkade inte streta emot. Orden landade så fint på pappret där framför, pappret som förut ekade tomt men nu var fyllt av ord som kom från mitt inre. Ord som länge legat som en klump i magen men som nu fick släppas lösa. Jag lade ifrån mig pennan, och masserade min högra arm som värkte och drog mig tillbaka till dagen. 5 Maj. Dagen då mardrömmen blev verklighet.  NY SKOLSKJUTNING. Stod det med stora svarta bokstäver på den stora uppslagna tidningssidan där mitt framför mig, och fick en ilning att gå igenom min nu vuxna kropp. Armen värkte ännu mer och strax därefter gick det inte längre. Nu strömmade flera tusentals tårar ner för mina kinderna. Tänk att det gått hela 5 år sedan texten framför var min verklighet, tänkte jag för mig själv medan jag klappade ömt på magen. - Låt det aldrig hända dig mitt älskade barn, låt det aldrig hända dig. Dörren öppnades, och in kom han. Precis som om han kunde läsa mina tankar tog han sig nu med lugna steg fram till mig, hukade sig, klappade på magen och gav mig den trygghet jag kände igen. Den jag älskade att vara nära, den tryggheten som tillhörde han som förut var min dröm men som nu tillhör fadern till det barn som fridfullt vilar i min mage.