Novell: När verkligheten springer ikapp

          Jag hade precis tagit mig ur min så sjukt mysiga säng, när mobilen ger ifrån sig det där bekanta ljudet igen. Med nyvakna ögon försöker jag tyda namnet på displayen, och det hela går väldigt fort. Klart det är han. Hela tiden ska det sms:as, jag som inte ens vet om jag gillar honom. SMS: ”God morgon! Hoppas du är vaken, annars är det dags att gå upp NU”      Gosh, låt mig vara hade jag lust att skriva tillbaka men något sa ändå till mig att låta bli. Istället satte jag upp håret mitt i en slarvig tofs, rättade till sängen på mitt vis, drog upp rullgardinen och höll på att trilla baklänges när solens starka strålar, träffade mig rätt i ansiktet. Underbart. Sen bar det av neråt för att göra i ordning någon slags frukost men redan halvvägs ner i trappan vände jag och gick upp igen. Varför vet jag inte men det kändes ändå bäst att ha mobilen nära på något vis, och ännu en gång blev signalen ljudlig och samma namn lyste på displayen. SMS: ”Hoho! Spela inte svår nu! ”     Jag kunde inte hålla tillbaka leendet, för ännu en gång träffade allt så rätt. Så efter några sekunder lät jag fingrarna mina leva sitt eget liv och skickade iväg något slags svar.     SMS: ”God morgon mupp, jag är uppe så du kan tagga ner nu … I´m alive” Alltid skulle det se så bra ut för stunden men kännas lika dåligt då mina ord möter hans. Han den där människan som från en början var så intressant men som nu blivit mitt största frågetecken.     SMS: ”Härligt! Händer idag då? Ps. du var med i min dröm inatt”     Ännu en gång hände något konstigt inom mig. Något som ville ta in orden på ett fint sätt, men som samtidigt hatade allt puttenuttigt med dem.     SMS: ”Ingen aning tar väl dagen som den kommer tänkte jag mig … asså vad handlade den om då?” Skrev jag tillbaka på mitt vanliga torra vis. Det var konstigt, för killen var verkligen inte min typ, ändå kom jag på mig själv med att kolla mobilen var och varannan minut för att se om han skrivit tillbaka.     SMS: ”Hah det tänker jag inte säga! ” Leendet var där igen … den lille skiten asså. Han som för stunden fått mitt hemska morgonhumör att försvinna, han som nu fått mig att stå här som ett fån och le. Det har han gjort, han som egentligen förtjänar någon så mycket bättre än just mig.     SMS: ”Haha, men du kan ju inte bara säga A och sen inte säga B …!? Inte ok!”     Vilket var väldigt sant, för något jag hatade var när folk började säga något och sen inte fortsatte. Jag kunde gå i taket, kunde betraktas som ett psykbarn när det inträffade men när han gjorde det skrattade jag bara, stod och log som ett barn som fått en gigantiskt stor klubba, och snart därefter kom chocken. Då svaret träffade så rätt i mitt hjärta, och fick en tår att rinna ner för mina fräkniga kinder.    SMS: ”Nej jag tänker inte säga! Jag vet bara att du var med … och du vet om man ligger och tänker på någon man gillar när man ska somna så drömmar man ofta om den personen”      Den där enstaka tåren hade nu omvandlats till en flod så full av lycka. Vem är han egentligen? Och varför just jag? ville jag skrika rakt ut, men istället sökte jag upp det där bekanta namnet bland mina kontakter. Tryckte på den magiskt gröna knappen och väntade in svar. För varje ny signal som hördes blev jag mer och mer säker, och snart därefter bubblade jag mer eller mindre över.    ”Jag älskar dig … och idag ska jag bara vara med dig”      Fick jag fram då jag möttes av den så bekanta rösten i andra änden. Orden flödade verkligen och stunden var magisk. Aldrig hade detta hänt i mitt liv innan, aldrig hade någon vunnit över min osäkerhet på detta sätt. Killen var magisk det var bara så det var, och efter alla dessa veckor med så mycket dissande var det inte mer än rätt att inse att han inte var vem som helst. Han var den rätte, han var killen som inte släppte mig för att fasaden skrämde livet ur honom. Han såg något annat, han såg min insida, såg den där oskyldiga flickan med det alltid så finurliga leendet, som fanns bakom alla de murar jag i hela mitt liv byggt upp för att känna mig stark. Åh vilken vacker människa han är. ”Asså … spännande … men tänk om … haha… nä okej att spela svår är inte riktigt min grej, så när ska vi ses? Ps. Jag älskar dig med, du tokiga människa”