Novell: När ödet får bestämma

  ”Kanske, kanske inte, kanske, kanske inte … ”    För varje nytt ord, faller ännu ett blad till marken. Ett blad som i denna stund betyder så mycket. Det avgörande bladet släpper sin innebörd och helt plötsligt har man gått från ett ”fast förhållande”, till ”singel”. Tillsammans sitter vi där. Hand i hand och bara är. Tystnaden runt omkring är oändlig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hela situationen. Jag gör ingenting. Bara sitter där och blickade ut över den upplysta ängen som växer upp mitt framför ögonen på oss. Ängen full av så mycket liv och så mycket frihet. Friheten som på bara på några sekunder tog del av våra kroppar. Det hela känns så rätt men samtidigt så fel. Ska man verkligen låta ödet få bestämma?   Ja, varför inte … Vi vet att vi innerst inne inte är menade för varandra och nu har det bekräftats, och efter ett tag hör jag till och med mig själv säga något i stil med:     ”Rasmus” ” Ja?”   ”Gjorde vi precis slut? ”   ”Ja, jag tror det ...”    Stämningen är fortfarande lugn, och konstigt nog känner jag ingenting. Ner för mina fräkniga kinder rinner inga tårar. Inte nerför hans heller. Istället känner jag hur han sluter sin hand tightare om min och med en titt åt sidan möter jag hans blick. Blicken som säger så mycket men samtidigt så lite. Vi har nog ingen av oss insett vad som precis hänt, även fast vi båda varit med på det. Sista uppdraget tillsammans.    ”Shit vi är inte tillsammans längre”   ”Nej ...”     Det är nästan som att vi pustar ut det sista för att få någon slags klarhet över situationen, och efter en stund avslutar vi vårt kapitel. Kapitlet som haft ett innehåll på 3 hela år. 3 hela år. Det är ju galet.   Men nu går jag här på den upplysta vägen på väg hem. Medan fåglarna sjunger sina absolut finaste sånger, fladdrar tankarna i huvudet som aldrig förr. Jag fattar ingenting. För inte är det några pusselbitar som faller på plats där inne. Allt är tomt. Tomt och konstigt nog väldigt skönt. Det är varmt där jag går, och var och varannan minut känner jag hur en solstråle träffar mitt långa kopparröda hår och ännu en svettdroppe bildas på mina bara axlar. Så med långsamma rörelser väljer jag att sätta upp det i en relativt hög tofs. Jag har ändå en bit kvar. En bit kvar som ska fyllas med massa musik. Bra musik. Vår musik. Det är nu det kommer. Vågen som jag väntat på så länge.   Helt plötsligt tvärstannar jag och en stund efter känner jag även en tår som sakta rinner ner för min kind. Shit vi har verkligen gjort slut. Vem ska jag nu dela säng med? Vem ska nu hålla om mig när jag är ledsen?   Helt plötsligt känns allt inte så självklart längre. Inte för att jag vill bli tillsammans igen men den där ensamheten som nu lagt sig som en gloria över mitt huvud är inte precis den jag hoppats på.     Men istället för att dunsa ner på marken väljer jag att gå. Gå med mycket snabbare steg än förut. Bara för att få komma hem. Hem till värmen, hem till tryggheten och hem till all lugn och ro, men precis efter jag tänkt orden känner jag plötsligt hur mina ben ger efter. Varför skulle jag vilja gå hem dit? Till huset fullt av så mycket du. Du + mig = oss. Istället vänder jag på klacken och styr stegen till mitt andra hem. Hemmet jag vuxit upp i och alltid är välkommen tillbaka till. Huset som verkligen sprider ut trygghet och absolut ingen ensamhet. Så efter en rask promenad åt andra hållet står jag nu utanför det vackra bekanta men samtidigt så gamla huset, som för mig tillbaka till barndommen på bara några sekunder. Men istället för att stå kvar där tar jag mig med hastiga rörelser upp för den så välbekanta trappan, för att minuterna senare mer eller mindre slänga mig in i den öde hallen. Där blir jag stående flämtandes, och strax därefter kommer du springandes rakt emot mig.     ”Älsklingen vad har hänt? ” hör jag dig säga med din alltid så vänliga röst  ”Vi är inte ett par längre”   ”Men lilla gumman vad säger du?” jag hör förvåningen som nu tagit över din kropp    Kroppen som en gång i tiden innehöll mig. Den där underliga flickan som många människor inte förstår sig på. Innan jag dunsar till marken känner jag dina armar runt min kropp. Kroppen som denna dag är så tom. Tom eller alldeles för full av frihet. Friheten som nu skrämmer mig. Vi sitter där länge och pratar om allt från himmel och jord och bara är. Nu är det vi mot världen. Du min älskade mamma är nu min ryggtavla. Ryggtavlan som nu blivit min räddning.   Efter en lång stund reser vi oss upp och styr båda stegen mot bilen. Den där bilen som varit med lite väl mycket, enligt mig, Bilen som även den sprider så mycket minnen runt omkring sig. Minnen och samtidigt sådan styrka. Väl inne i bilen är det tyst. Det är precis som att alla ord vi haft inom oss kommit ut, och nu är det tomt igen. Tomt på så sätt att friheten nu behövs för att vi ska kunna börja samla på nytt igen. Så hela vägen till mitt andra hem är det tyst. Så tyst och faktiskt väldigt skönt.     Jag granskar varje rörelse som dyker upp där utanför. Tänk att även fast mitt liv nått slutet på sitt första kapitel, och samtidigt början på ett nytt, är omvärlden fortfarande sig lik. Så oberörd och bara så vacker. Tänk vad blind man kan bli när man är kär. Så blind att man nu kan komma ut ur den lilla bubblan man gömt sig i och faktiskt se allt från ett helt annat perspektiv. Ett mycket vackert perspektiv.   Efter ca 20 minuter är vi framme. Framme vid dagens mål. Målet som ska avslutas i mitt hem. Mitt hem som förut var vårt hem.     Med långsamma steg tar vi oss upp för den nymålade trappan, för att minuterna efter möta dagens största utmaning, som går under kategorin: Spara det värsta till sist.     Det värsta som denna dag innebär att förnya hemmet som för bara några timmar sedan var vårt. Sudda bort det gamla och starta om på nytt, men denna gång rinner inga tårar ner för min kind. Istället känner jag ett leende breda ut sig, då jag kollar igenom alla galna foton vi tagit. Fotona som pryder den vita och nu så oskuldsfulla väggen.   Shit, vilka tre härliga år vi haft tillsammans, åren som nu kommit till ett slut. Slutet på ett kapitel. Precis som i en bok, en bok som alltid äger en början och ett slut. Precis som vi. Med en lättnad som sköljt över min kropp känner jag nu en lycka inombords som säger så mycket mer. Så mycket mer att jag efter några sekunder faktiskt kan skratta, och dela med mig av allt till dig. Min älskade mamma. På enskilda håll är vi starka men tillsammans kommer vi alltid vara starkare, även när ödet få bestämma.