Novell: När jag sluter mina ögon

- Mamma, hur vet man att man är kär? - Jadu, svårt att säga ... jag tror det är olika från person till person - Och hur vet du att du är kär? - Jag brukar sluta mina ögon, slappna av och njuta av den pirrande känslan som dyker upp när jag tänker på en mycket speciell person När hon stod där i köket tänkte hon på pappa. Jag vet det. För även fast de är skilda kommer kärleken mellan de alltid finnas där. Däremot är det annorlunda för mig. Jag tänker på Simon. Simon som vardag står högst upp på min samtalslista, Simon som är i ett förhållande med mig på facebook och Simon som rakt ut sagt att han älskar mig. Han tänker jag på ... utan att känna ett dugg. Ingen pirrande känsla tar över magen som på mamma. Det oändliga leendet och de glittriga ögonen är för mig som bortblåsta likaså. - ... och om det inte pirrar? Mamma delar med sig av leendet ännu en gång. Tittar mig djupt i ögonen och låter skrattet klinga mellan det lilla kökets alla väggar. Sen vänder hon sig om och fortsätter ta sig an den överfyllda diskhon med muggar, bestick och diverse andra köksredskap som jag undrar när vi lyckats använda. Jag drar åt mig fötterna där jag sitter på den gamla kökssoffan som en gång i tiden tillhört mormor. Mormor som precis som mamma glittrade när morfars namn dök upp i hennes närhet. Nu finns hon inte längre. Hon tog med sig kärleken ner i graven och jag kan inte tänka mig att namnet som alltid fick henne att leva några år extra, försvunnit ur hennes minne. Jag blundar. Tänker ännu en gång på Simon. Den pirrande känslan existerar inte. Den finns inte. Ingenstans. - Har du provat att tänk om ... tänk större Slänger mamma plötsligt ur sig och får mina tankar att helt plötsligt spela ett spratt. Tänka om? Vad ska jag tänka på då? Jag frågar inte. Istället sluter jag ögonen igen. Tänker tillbaka på allt som hänt på senaste tiden. Tänker på fina stunder, blandar de med mindre bra händelser och bara låter pusslet i huvudet lägga de rätta bitarna på plats. - Nå Jag spärrar upp ögonen snabbare än de två orden kommer ur mammas mun. Vad nu? Namnet som denna gång dyker upp i mitt huvud är för mig inget obekant sådant men just i denna stund chockar det mig. Jag blundar igen. Blundar och följer varje linje på den klara bild som finns där framför. Mörkt hår, brun hy som visade på att han inte var härifrån, inga smilgropar, välformade armar och en siluett som får varje vrå i min kropp av lysa. - Får man känna såhär? - Vad är det du känner? - Jag vet inte ... det känns ... nytt! Mamma ler ännu en gång. Säger inte så mycket, bara ler samtidigt som de nydiskade muggarna, glasen, tallrikarna och besticken torkas av och ställs på sin rätta plats. Jag vågar inte le tillbaka. Jag vågar inte blunda igen, även fast något säger åt mig att det är precis det jag borde göra. Istället sitter jag alldeles stilla, drar benen närmre och kramar de hårt. Vad ska jag göra nu? När de stora urtavlan på väggen efter några minuter slår sina slag släpper jag långsamt efter, låter fötterna nudda golvet och låter tankarna börja arbeta ännu en gång. Sen går allt per automatik. Lungt och sansat reser jag mig upp, tar mig förbi mamma i det trånga köket, tar mig ut i hallen, lägger ner mobilen i fickan, snörar på mig de gamla slitna conversen som en gång i tiden var vita men som nu går mer mer åt det gråa hållet, hämtar jackan och beger mig ut. Jag säger inte ett ord till mamma och inte hon till mig heller. Jag bara går. Ut, samtidigt som de lugna sansade stegen för varje ny minut ökar i takt. Tillslut springer jag. Tar genvägen längs den snåriga lite halv taskiga stigen, förbi fritidsgården, förbi platsen där min gamla skola låg en gång i tiden och stannar snart därefter av. Jag blundar. Drar in kvällsluften och låter sen tankarna sköta sitt. Ännu en gång dyker fel namn upp. Eller rätt? Vad vet jag, jag har just nu ingen aning. Svaret finns nu bara några meter ifrån och jag kan inte längre vänta på att få reda på det. - Men hej! har det hänt något? - Kan du blunda en gång? - Va? - Blunda bara! Jag försöker vara sansad men lyckas inte längre. Istället försöker jag samla mina tankar medan jag ser på när han hans ögon sluts där framför mig. Jag låter mina ögon vara öppna. - och nu då? - Bara slappna av och tänk ... försök hitta namnet som får en pirrande känsla att spridas i din kropp Jag granskar honom. Från topp till tå granskar jag honom, följer varje linje och inser för varje ny minut som går hur olik han är bilden jag för några minuter sedan hade i mitt huvudet. Han tänker så det knakar och öppnar snart därefter ögonen med en blick jag aldrig kommer glömma. Den ser rädd ut. - Äsch vad fan är det här för skit du hittat på!? - Det var inte mitt namn ... eller hur? namnet som fick din kropp att pirra var inte mitt - Men va!! vad är detta ... är du sjuk eller? - Kom igen ... erkänn bara! Erkänn det inte var mitt namn! Det tog lång tid innan han kollade mig i ögonen igen och när blickarna våra möttes var den där igen. Den osäkra, rädda blicken som talade sitt tydligaste språk. 5 minuter senare var vi inget par längre. Inte för att han erkände men jag visste precis vad som hände inne i hans hjärna där och då. Det var slut. Slut för alltid och trots att tårarna rann och tomheten nu fanns där, kunde jag inte sluta tänka på att det jag precis gjort, var mer än rätt. Han var  helt enkelt inte rätt, vi var inte rätt. Det hade vi vetat länge men bara inte vågat erkänna. Innan jag slog in koden till lägenhetshuset jag var dag levde i, passade jag på att blunda en sista gång. Jag blundade hårt denna gång och överrumplades med den klaraste bilden någonsin. Sen lät jag benen bära sig själva. Styra mig upp. Upp förbi min våning. Upp till våning 5. Där stannade jag till. Läste på namnremsan där framför, drog med fingret över det, andades och lät sen pekfingret istället snudda vid den oskyldiga knappen som snart skulle få mig att träffa dig. Dig och ingen annan. - Oj hej! Vad kul att du kommer på besök! - Blunda en gång ... blunda, slappna av och leta efter namnet som får hela din kropp att pirra Han ifrågasatte ingenting, bara gjorde som jag sa och denna gång blundade jag med. Jag gjorde som honom. Blundade, slappnade av och kände snart därefter något jag länge väntat på. Det var du. Det var din närhet, det var din famn, din värme och sist men inte minst, det var dina läppar. Dina läppar på mina. Vi stod så länge och bara var, lät omgivningen springa förbi som aldrig förr och brydde oss inte ett skit. Det nya spännande hade blivit verklighet och den pirrande känslan hade nu kommit för att stanna. Det var jag säker på. Väldigt säker på till och med.