Novell: Min alldeles egna prins

  Nu var det exakt 10 minuter kvar tills 2011 skulle omvandlas till 2012, och alla sprang som galna från både höger o vänster för att förbereda till tusen. Själv stod jag bara stilla och granskade varje individ som passerade och visste inte riktigt vad jag skulle göra för att hjälpa till. Ännu en gång granskade jag bilden som visades på mobilen, och tog mig sen med lugna steg mot hallen för att någonstans hitta jackan som tillhörde mig. Det såg rätt omöjligt ut, då allt som fanns i denna lilla hall låg i en enda stor hög. Nu var det bara 6 minuter kvar och alltid började dra ihop sig.      -  Skynda dig Moa!!skit i jackan!      Hörde jag Therese skrika utifrån, men att skita i jacka när temperaturen ute var sisådär -10 grader kändes inte alls lockande, så jakten om att hitta jackan fortsatte och när det bara var 4 minuter kvar tog jag första steget ut i kylan.  Det första min blick mötte när jag kom ut, förutom kylan var Therese och hennes prins som stod och omfamnade varandra och såg bara så lyckliga ut. Själv höll jag ett stadigt grepp om mobilen min och kände en liten klump tona upp i magen min.      - Är du redo nu!?     Hörde jag en röst tilltala mig och snart därefter mötte jag Fredriks blick, höjde mitt tomma glas som svar och fick ett leende tillbaka. han såg busig ut idag och för en sekund kändes det precis som att han visste något inte jag visste, och för er som inte känner mig: Jag hatar folk som gör så. 2 minuter kvar och alla stod nu som ihop tryckta sardiner och sjöng allt från julsånger till gamla godingar från förr. Den ena högre än den andra, och den ena falskare än den andra, helt galet. Själv tog jag ännu en gång en titt på mobilen och passade på att granska bilden som tonade upp likaså.      NU ÄR DET BARA EN MINUT KVAR ALLIHOPA!      Hörde jag någon längre bak skrika och snart därefter placerades ett fyllt glas i min hand, och Lina tonade upp bredvid mig med ett stort leende på läpparna.      -       Fattar du! Det är snart 2012 älskling! Wohoooo!  -       Ja … verkligen … wohoo …     Sa jag med stor ironi i rösten. Hon märkte detta bet sig i läppen, log även hon ett busigt leende och knuffade till mig i sidan. Jag försökte att inte bli sur, hon visste också att jag hatade när man gjorde så, så varför!? Kunde hon inte bara förstå varför jag kände såhär, krama om mig lite eller nått …   Mobilen min surrade till i handen och hans namn lyste på displayen. Nu log jag och med fumliga rörelser tryckte jag på den gröna knappen och svarade.     -Hej love!  jag hör dig inte så bra men ... Gott nytt år på dig!  - Haha! Nej ... fick jag till svar  - Va!? Vadå nej? ... Va vänta! Nu hör jag dig inte ...      10,9,8,7 … började alla skrika runt omkring mig och paniken tog del av min kropp     Ett brusande tog över den fina rösten i telefonen och jag svor högt för mig själv, inte ens i telefon kunde jag få prata med honom idag, helt otroligt.  Alla runt omkring fortsatte att skrika och nedräkningen fortsatte. Själv försökte jag få fram namnet hans igen och låta signalerna gå fram ännu en gång. Men samtalet avbröts. Vad nu?  Svaret kom efter bara några sekunder då en hand på min axel och jag vände mig hastigt om, för att sekunderna efter möta hans blick.            - SURPRISE! Ropade Fredrik o Lina nu i kör borta från gräsmattan och jag kunde inte tro mina ögon           -  Men vad gör du här? Skrek jag mer eller mindre fram innan nedräkningen gick mot sitt slut      5,4,3,2,1 … GOOOOOTT NYTT ÅR! Skrek alla i kör     -       Haha! Gott nytt åt älskling!      Sa han och kysste mig på bara det sättet som han kunde göra, och jag föll i hans famn. Jag var i chock. Lät tårarna rinna ner för mina fräkniga kinder och snart därefter kände jag hur jag lämnade marken och flög, var det en dröm? nej detta var på riktigt jag var så lycklig man kunde bli. Var en ängel i himlen, var som ett barn som fått sin favorit leksak i julklapp, var som en prinsessa i alla lyckliga sagor, var mig själv, var med honom. Min alldeles egna prins.