Novell: Kalla mig inte älskling.

Jag stod vi den enda spegeln i lägenheten och granskade min taniga kropp från topp till tå. Mitt kopparröda hår hade blivit riktigt slitet och hängde nu som stripor längst mitt hjärtformade ansikte, och med försiktiga rörelser slängde jag upp det i en knut. Smärtan var med mig hela tiden, när jag rörde mina ben, när någon nuddade min arm, vad jag än gjorde låg den och grodde i hela min 20 åriga kropp. Så skör men samtidigt så stark, det var precis så jag kände mig idag. Ville vara glad, ville vara ledsen men kunde ingenting. Ett stort blåmärke hade landat fint under mitt ena öga, och jag lät benen mina bära mig till det upplysta badrummet för att hitta något att täcka det med men något stoppade mig. En kraftig kramp i magen fick mig att vikas dubbel, och jag föll till marken. Så hjälplös och ynklig kände jag mig nu där jag låg. Jag försökte yttra mig, försökte skrika men inget ljud kom. Efter en lång väntan avtog smärtan och jag tog mig sakta men säkert upp på mina fågellika ben igen. Granskade mitt nakna ansikte länge och kände för varje minut som gick hur den där hopplösheten tog över. Tankarna tog mig tillbaka till gårdagens händelse, jag kände varje slag, kände blodsmaken i munnen och den iskalla ilning som gick igenom hela min kropp. Det är fortfarande bara jag som vet. Bara jag som vet vad som hände igår, vad som hände i förrgår och vad som kan hända idag. Allt för att jag vill visa mig stark, vill inte vara veklingen som inte klarar av något. Han vill bara väl egentligen, han vet bara inte hur han ska visa det. Jag lovar. Han är fin innerst inne. Nycklar i låset hördes från hallen, innan en mycket bekant röst blev ljudlig i hallen. Jag tog några djupa andetag innan hans isblå ögon mötte mina. ”Hej älskling” Sa han med sin lite vänliga röst, den röst som ofta hördes då någon var på besök och allt var som vanligt. Den röst som fått mig att falla pladask för honom. Jag kommer ihåg det så väl, dagen då vi för första gången utbytte ord med varandra. Skrattade hela natten lång, njöt av det där sprudlande som fick mig att bli 12 år igen och hade långa sömnlösa nätter då just han var huvudämnet. Jag log. ”Vad ler du för? Du ser skit töntig ut ... och vad fan har du gjort med ditt hår” Jag stod stilla. Rörde mig inte ur fläcken, bara stod där och tittade ner i marken, och släppte snabbt ner håret igen. Snart därefter träffades jag av min egen spegelbild igen. Drogs tillbaka till verkligheten och kunde inte le längre. Smärtan var tillbaka och minnena våra som bortblåsta. Jag granskade honom från topp till tå, följde hans linjer och träffades snart av ett par svarta ögon. Han såg rakt igenom mig, och den där sprudlande känslan var omöjlig att hitta. ”Men vad fan är ditt problem, sluta stirra! du är ju fan sjuk” Fortfarande kunde jag inte röra mig ur fläcken. Bara väntade på att något skulle hända men släppte ändå inte blicken från honom. En bekant melodi bröt tystnaden och mina ben började leva igen. Jag tog mig över golvet, och precis innan handen min skulle greppa telefonen var den där igen. Smärtan. ”SVARA INTE OM JAG INTE SÄGER ATT DU SKA GÖRA DET DITT ÄCKEL” Tystnaden uppstod ännu en gång, och smärtan var ett faktum. Denna gång träffade den ryggen och jag kastades framåt med huvudet rakt in i den hårda väggen. Gled sakta ner på det iskalla golvet och väntade. Kände hur hela min kropp skakade men intalade mig själv att det inte var något farligt. Efter ett tag märkte jag att han hade gått från rummet, och jag satt kvar. Satt nu med armarna hårt om benen och ryggen mot väggen. Blicken min hade nu fastnat i något annat. Byrålådan. Ännu en gång väcktes jag av ljud som fick hopplösheten att försvinna en aning. Denna gång var et tv:n som hade satts på, och en livlig fotbollsmatch var i fullgång. Jag kunde känna adrenalinet ända hit. Hela min kropp fylldes till max och fick smärtan att försvinna på nolltid, med hastiga rörelser reste jag mig nu upp slängde upp håret i en slarvig knut igen och siktade in mig på nästa mål. Byrålådan. ”ÄLSKLING SLUTA LIPA NU OCH KOM HIT” Benen avtog då ordet älskling träffade mina öron och jag påmindes av våra fina minnen igen. Försökte övertala mig själv att det var den gamla versionen av honom som var tillbaka. En tår trillade ner för min kind och suddade ännu en gång bort allt fint, det var nu dags att inse. Han var inte den samma länge, och skulle aldrig mer bli som han var förut. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. ALDRIG. ”Du får inte bestämma över mig mer…” Hörde jag min egen röst säga, innan jag snart därefter möttes av den där svarta blicken igen. Blicken som nu såg rädd ut. Det var första gången han såg ynkligare ut än mig, jag såg hur han skakade men ändå försökte rösten visa på något annat. ”Men älskling vad gör du … lägg ner den där … snälla du … älsklingen min” Jag hade hört det förut, hade hört det i flera år nu. Visste att han inte menade det. Nu var det min svarta blick som träffade hans isblå ögon. Vi hade ombytta roller och det kändes för en gångs skull bra. Han skulle allt få tiga, få känna på hur det var att hela tiden ha någon som såg ner på en, såg en hopplös individ som inte var värd att leva. ”KALLA MIG INTE ÄLSKLING” Skrek jag fram och märkte nu hur hela jag skakade. Jag försökte sansa tankarna som pendlade mellan nutid och dåtid, och jag försökte vara stark. En tår trillade ner för hans kind, men för mig var det svart. I huvudet möttes jag av gårdagens händelse igen. Händelsen som bara jag visste om, den som pågått i all evighet. Nu skulle jag aldrig behöva uppleva det igen, skulle aldrig mer behöva vara rädd.  Jag tittade honom en sista gång djupt in i ögonen, sen tryckte jag av och vi sågs aldrig mer igen.