Novell: Jag vågar vara galen.

    För varje nytt ord som kommer ur prästens mun, tittar jag otåligt på klockan. Känner att jag inte hör dit, då det hade varit en helt annan sak om denna dag var min. Så roligt ska vi inte ha det, jag är ju faktiskt bara 17 år. Så roligt har jag det inte heller, känner för varje ny minut hur tröttheten smyger sig på mer och mer. Klänningen som pryder min späda kropp denna dag är inte heller den, en klänning jag själv valt att ta på mig. Så mycket krimskrams överallt, lika så mitt sommarblekta hår, som jag fått uppsatt med miljoners hårnålar, och sist men inte minst, en rosa rosett. Känner mig som en gräddbakelse av dess like, och med båda händerna håller jag stadigt i blombuketten som även den är så dekorerad, att man knappt kan skymta naturens skönhet längre. Så plastigt och så inte jag.     Snart därefter låter jag min fina stämma ta i en aning, för att hänga med i psalmerna som nu sjungs av hela skaran. Äntligen något jag känner hör till mig lite mer, sång, Sen ska vi ju inte gå in på låtarna i sin helhet, då de kanske inte precis är låtar jag själv skulle valt att sjunga hemma i min ensamhet. Jag håller mig till riktig musik där man inte sjunger om Jesus, gud och alla de där kyrklegenderna från förr, jag håller mig till riktiga legender.  När psalmerna är över och alla ställer sig upp för att fortsätta fästa blicken i brudparet, känner jag det där otåliga i benen igen, känner hur jag nu står och mer eller mindre stampar på stället samtidigt som jag vinglar fram och tillbaka.     Nu är handen där igen, handen som säger till mig på skarpen och tvingar fram det där onaturliga igen. Det där onaturliga som gör att mungiporna tillslut börjar göra ont, och hela tiden undrar jag när det hela ska ta slut.  Det tar slut, nästan precis efter att jag tänkt tanken fäster även jag min blick på brudparet som tillsammans skrider ner för altaret, och ut genom den stora porten. Jag går efter, samtidigt som tankarna om att det kanske finns en gud där upp som gillar mig ändå, snurrar i huvudet. Ett leende blir synligt på mina läppar igen och denna gången är det naturligt, känner hur en frihet tagit över min kropp.     Solens strålar lyser på mig så fort jag kommer utanför dörren, och med en snabb blick åt brudparets håll känner jag helt plötsligt hur glädjen växer ytterligare.   Det är bruden, med andra ord min kära moster, som i smyg mimar fram bokstäverna G och Å som tillsammans bildar Gå. Jag blinkar tillbaka och hoppas att hon ska ta det som ett stort mega tack, innan jag springer från platsen.      För varje nytt steg jag tar, river jag av allt det där plastiga som pryder min kropp denna dag. Hårnålar flyger, och snart därefter känner jag hur friheten som nu finns i min kropp, även tagit del av mitt hår. Klänningen få jag dock behålla på. Alla människor jag springer förbi ger mig den där blicken, som vanligtvis hade fått mig att stanna och gömma mig av pinsamhet men idag är jag glad. Känner istället hur jag tar åt mig på ett annat sätt av dessa blickar, ser de som att jag inte är en i mängden, jag vågar vara galen.    Stegen fortsätter styra mig hela vägen och snart står jag där framför port 4b, och letar desperat efter det namn jag söker. Det går fort, precis som att fingret mitt dras som en magnet till sin rätta plats. Lägenhets nummer: 1056, står det och det är precis det jag slår in: #1056* Den magiska koden som efter bara några sekunder får porten att gå upp. Ännu en gång ler jag då jag inser att energin inom mig finns kvar. Tar mig ännu en gång springandes upp för trapporna, för att sen landa i den där famnen jag i flera timmar velat nå, läpparna lika så. Allt känns så rätt, allt förutom den fruktansvärda klänning jag fortfarande bär. Klänningen som får hans smilgropar att synas då han ger ifrån sig ett retsamt skratt. Jag skrattar också, innan jag ger honom en knuff och tar mig in i den lilla upplysta lägenheten. Äntligen är jag i min oas igen, på platsen som gör mig glad, och får det där onda mungiporna att läka på bara några sekunder.     Allt är rätt här, stämningen, doften, atmosfären med andra ord, allt. Jag slänger av mig klänningen och trär istället på mig en av hans alldeles förstora tröjor, äntligen har jag på mig rätt sorts klänning. Den lite mer avslappnade typen, som speglar av sig av min personlighet. Den som bara är så olik resten av min familjs, jag är den där udda typen som inga överklassföräldrar klarar av. Men det gör inget, jag har ju honom. Killen som just nu står där framför mig med sitt blonda och alltid så rufsiga hår. Med leendet som får mig att mer eller mindre smälta, det gör jag inte men jag låter leendet bli en aning större då jag känner fjärilarna som tar del av min mage.   Tänk att han är min. Killen som nu tar de där 12 magiska stegen fram till mig. Innan han delar med sig av de där 12 magiska bokstäverna som får mig att inse att jag hamnat mer än rätt.     ”Jag älskar dig med” får han tillbaka innan jag ännu en gång slänger mig i hans famn igen, och vi blir ett.