Novell: Jag ler för att jag kan

Jag springer. Känner friheten i kroppen, och känner sanden mellan tårna. Kritvit sand, turkost vatten, en sol som delar med sig av lycka och människor som sakta men säkert tar sig ut från sina hus. Det är morgon och allt är bara sådär perfekt, och för varje steg jag tar, känner jag adrenalinet i kroppen. Känner hur min långa tofs svävar efter, samtidigt som jag lyssnar på när fåglarna sjunger sina absolut bästa sånger. Det är enbart klara toner som sakta men säkert väcker landet jag nu lever i. Idag har jag ork, känner hur svetten rinner men energin bara pumpar vidare, känner hur varje andetag tas lätt och hur benen lungt och harmoniskt tar mig framåt. Ju längre jag springer, desto mer folk börjar dyka upp på stranden. En efter en tar de sig ut, dukar upp med oförglömliga frukostar som bestå av allt från de färskaste frukterna till det frasigaste brödet, som får magen min att kurra vid bara tanken. Jag springer vidare. Möter leenden som får kroppen att bubbla, och adrenalinet att pumpa ytterligare. Möter en tjej och en kille som som hand i hand tar sig genom den sammetslena sanden för att möta det oändliga havets början. Den blyga nyförälskelsen är bara ett faktum. Jag ler.   Ett äldre par har även de tagit sig ner till stranden, står och skådar havet som en oändlig tavla. Själv hejar jag och ser glädjen i deras ögon när de förstår att mitt "Hej" var till just dem. Jag springer vidare, är ett med vinden nu och känner hur den puttar mig framåt, får mig att springa snabbare precis som om målet hela tiden är nära. Får mig att hoppa över varje stock och sten som blir dagens hinder. Det är fortfarande lika fint. Barn leker i vattnet som om dem aldrig sett det förut, medan föräldrarna sitter o pratar med varandra om barnens söta vanor och annat spännande som hänt på sistone. En bit bort har ett gäng killar har startat en glädjefylld vollybolly tävling, och jag känner deras blickar som bränner i ryggen när jag springer förbi. Ännu en gång ler jag, känner hur omöjligt det är faktiskt inte le, och ler ännu mer. Håret mitt får nu flyga fritt, samtidigt som jag låter tofsen få en plats i fickan. Ännu ett hinder är avklarat, nu känner jag mig fri. Bara tanken över att jag för en månad sedan aldrig trodde jag skulle få uppleva detta igen, får mig att springa fortare. Då jag tänker tillbara på smärtan som tog del av min 19 åriga kropp, oroligheten som la sig som en hinna i min omgivning och slutet som alltid var så nära. Då alla hinder var omöjliga att avklara, och friheten helt omöjlig att hitta. Då jag dag in och dag ut hörde röster, hörde gråt, men såg svart. Då jag fanns så nära men samtidigt så långt bort. Då jag ville le men inte kunde. Nu är målet nära, jag ser det med egna ögon, och jag fortsätter le. För att jag kan, och för att ta igen den tid jag inte kunde le. Le åt det liv som nu finns framför mig, och le för att livet i sig är en sådan otroligt fin och oförutsägbar historia. Jag spurtar sista biten, ser målet, och landar snart i din famn. Du fina människa som alltid funnits vid min sida, du fina människa som alltid kommer finnas där vid min sida. Du har liksom inget val, du är en del av mig, eller jag är en del av dig. Vi är ett. "Jag älskar dig" Viskar jag fram för att orden är riktade till dig, och ingen annan. Jag känner en tår som trillar på min solbrända axel, och jag hör de tre fina orden tillbaka. Du kramar mig hårt, och jag kramar dig hårt tillbaka.