Novell: Inget utan er
Musiken gick på högvarv och rutorna var helt nere. Men från denna bil kom då inget oväsen, det spreds istället glädje från både höger och vänster. Allt med hjälp av en massa sång, då det spelades allt från gamla 90 tals låtar till sommarens nya sommarplågor och njöt till tusen. Sommaren 2011 hade nu blivit sommaren 2012, och vi alla har nått en ålder på 18 år och lät friheten putta oss fram i livet bäst den ville. Än så länge hade det gått helt suveränt men detta slog allt. Halvårs boende i Australiens mäktiga land, och en road trip som vi sent skulle glömma. Inte fel någonstans. Vinden tog tag i håret mitt och jag sjöng ännu högre, lät min falska stämma leva sitt liv. Samtidigt som blicken landade på varje ny skapelse där utanför. Det var allt från känguru till bortsprungna hundar, beach pojkar till lodisar, och det var bara så fint. Kameran min hade jag även den i högsta hugg, lät den bygga en historia av varje ny unik del. Lät den vara fri. Snart därefter kände jag hur hela bilen även den började leva sitt eget liv och jag mer eller mindre flög med. En smäll blev ljudlig och en ren tystnad uppstod. Snipp snapp snut så var sagan slut tänker ni … men nej då! Tystnaden i bilen hade snart därefter övergått till ett hysteriskt skrikande och efter att ha kollat så att alla var oskadda övergick det sen till skratt. Det var verkligen galet. Något annat som kändes allmänt galet var att helt plötsligt var det som öde runt omkring oss, precis som att tiden stannat, världen gått under och vi var de enda kvar levande människorna på denna jord. Så efter att ha försäkrat om att inget annat kommit till skada mer än bilen, tog vi oss alla ut och la oss på gräset utanför medan Wilma som körde tog sig en tur runt för att kolla vad som egentligen gått snett. Själv försökte jag andas, sansa mig och någonstans inse vad som precis hade hänt. - Fattar ni att vi hade kunnat dö? - Men usch säg inte så … Sen var snacket om resan i fullgång igen. Precis som att inget hänt, togs kartan fram och nästa destination pekades ut. Ännu en gång tog jag ett foto, och log åt den så vackra bild som visades på displayen. Den stora frågan nu var hur vi skulle komma härifrån. För fortfarande syntes inte en enda bil eller levande organism i vår närhet, det var helt tomt och som om det inte vore nog, var vi nu helt utan täckning. Skrattet var igång igen och spred glädje i den panik vi alla nu tagit del av. Det kunde inte vara sant. - Hahaha! Seriöst! Alltid ska det vara något … - … Kände lite det också … men det hör till, det är bara att hålla huvudet högt och andas … - På tal om att hålla huvudet högt … ge hit den där! Hörde jag Olivia helt plötsligt säga samtidigt som hon med lätta fötter tog sig upp, för att sen styra stegen mot bilen igen. Vad nu då? Vi alla satt nu som frågetecken och kollade på när hon med lika lätta fötter tog sig upp på bilens motorhuv och vidare upp på taket. Mobilen höll hon i ett stadigt grepp och efter några sekunder hördes ett glädje tjut av dess like. - HALLÅ! Det funkar! Det finns täckning här!!! - Hahaha! Skojar du! Innan jag han säga pip såg jag nu hur alla mer eller mindre flög upp på stadiga ben, för att sen med ett försök till att vara lika smidigt som Olivia, ta sig upp på taket av vår helt fantastiska bil. Själv satt jag kvar och skrattade åt hela situationen, för nu låg de alla på rad med blicken upp mot skyn. Mina älskade vänner, vad har jag gjort för att förtjäna er? tänkte jag snabbt för mig själv innan jag tog ännu en bild, log åt den och tog även jag mig upp på det där fantastiska taket. Ännu en gång flödade tankarna och efter ett klartecken om att hjälp var på väg drog skrattet igång igen och jag blev ännu en gång påmind om att jag hamnat mer än rätt. Jag var så lycklig. Ps. Till mina underbaringar IRL Love U all och en road trip ska det bli ... om några år! heh <3 span="">