Novell: Han,hon,den,det

  För 3 år sedan visste ingen vem jag var, o brydde sig inte för den delen heller. Jag levde i skymundan och tryckte konstant bort verkligheten, grävde ner mig i varje läxbok och kämpade mig genom livet som den där udda människan som inte var tillräcklig till något eller någon. Jag kommer ihåg de 3 helgdagarna som varade i 3 sekunder. Sen hamnade man där igen, längst bak i det vitmålade och allmänt opersonliga klassrummet. På platsen vid fönstret, så att jag ännu en gång kunde se. Se det jag själv inte fick uppleva.  Folk sprang alltid runt med ett brett leende på läpparna, lät vinden ta tag i håret och sprida frihet till de livliga kropparna. För mig var det annolrunda glasögonen mina satt alltid prydligt på min fräkniga näsa, leendet som bortblåst och håret var korrekt uppsatt i en stram tofs. ”Ehm kan jag sitta här?”   Kommer jag ihåg att jag hörde en röst säga, och det tog ett tag innan jag förstod att frågan var riktad till mig. Strax därefter mötte hans havsblå ögonen mina, och jag nickade till svar, samtidigt som jag kände värmen stiga i ansiktet. Nu när jag tänker tillbaka till den tiden kan jag nästan skratta åt det hela, även fast allvaret ändå finns inom mig än. Det där allvaret som fortfarande får mig att hela tiden vara lite reserverad, och inte låta någon komma mig nära. Men det gjorde han. För de få ord han sa till mig då, växte inombords och fyllde snabbt det tomrum som ingen hade fyllt på väldigt länge. Jag kommer ihåg hur han fortsatte prata med mig, hela lektionen. Kollade mig i ögonen, log och uppförde sig som om vi varit bästa kompisar i flera år. Runt omkring satt alla som frågetecken. Satt för första gången i mitt 16 åriga liv med blickarna på mig, och på honom. Jag lovar att tankarna i deras huvuden löd ungefär: Vem är hon? Kan hon prata? Vem är han? Vad gör han med henne? För de var ungefär de frågor jag själv hade ställt i den stunden men just då spelade jag bara med, satt och nickade och log tillbaka medan talförmågan fortfarande var ett problem. Jag bara väntade. Väntade på att han skulle resa sig och slänga ur sig något som ”Hah, trodde du verkligen jag menade allvar med att jag ville bli kompis med dig …”   Så blev det inte. Lektionen gick mot sitt slut, rasten tog fart och hela tiden gick han vid min sida. Jag trodde inte det var möjligt. Att jag Hanna Lidholm kunde känna mig trygg hos en annan människa än mig själv. För det var precis så det kändes, vi behövde inte ens prata bara vara. Han och jag, med andra ord vi. När dagen gått mot sitt slut gick vi båda med lugna steg över den soliga skolgården, och vid den rödmålade grinden stannade vi. Jag skulle åt höger, han till vänster, vi skiljdes åt och nu var jag ensam igen. Fast den gången kommer jag ihåg att det kändes annorlunda, för där stod jag med ett telefonnummer rikare, en hjärna så full av frågetecken, och bara kollade efter den fina individ som med trygga steg tog sig från platsen. Gud vad jag log. Det var nästan som om benen mina vek sig av de miljontals känslor som mer eller mindre bubblade inom mig. Jag ville allt och inget, jag kände mig fri. Kände mig som alla de där livliga kropparna som jag älskade att skåda men aldrig fått ta del av själv. ”Hej då Hanna, ses imon” Det kändes så konstigt. Det var en annan röst som talade med mig och det var inte han. Jag kommer ihåg alla de frågetecken som tog upp hela min hjärna. Det var typ där och då den där bubblan jag länge levt i sprack och jag blev en i gänget. En av de som blev accepterade och inte dömdes till ett miffo som dag in och dag ut bara var en udda del av klassen. Sen lutade jag mig försiktigt mot den röda grinden och blundade. Andades in frihet och välkomnade den nya jag. Nu 3 år senare står jag här igen. Vid grinden. Blickar ut över den livliga skolgården och känner det livliga i min egen kropp, precis som alla andra, fast ändå lite annorlunda. Jag känner det där lilla extra, jag nu haft i mitt liv i 3 hela år. Vinden blåser tag i mitt sommarblekta hår som denna dag flyger med i vinden, jag känner värmen. Jag blundar och jag ler. ”Gissa vem det är!” Två händer ligger nu slutna om mina ögon och leendet mitt blir större än någonsin. Klart jag vet vem det är. Jag känner doften, känner tryggheten och blir knäsvag av rösten som precis tilltalat mig. ”Shit jag har verkligen ingen aning … hmm … Linn? … Karolin? … Amanda?” Skrattar jag retsamt fram innan jag sakta men säkert tar bort händerna från mina ögon, vänder mig om och möter de där läpparna som hör så bra ihop med mina. Ännu en gång känner jag värmen, känner doften, känner tryggheten och känner livet. Det är vi nu, vi och inga andra.