Novell: Han är söt men fortfarande dum

    De kommer gåendes emot oss och jag ser precis vem som är han. Ser hur hans mungipor höjer sig när han är tillräckligt nära för att heja, och delta i stunden vi alla njuter av. På stranden. Vid havet. Havet som denna dag lyser klart. Jag ser hur han sneglar mot mig men själv låtsas jag som ingenting. Han ska inte få vinna. Jag sneglar på honom. Inga blickar möts. Jag ser på när han lugnt och harmoniskt, drar av sig klädesplagg efter klädesplagg. Det är första gången jag ser honom i badkläder. Ser hans helhet. Han är söt. Söt men dum.      Jag tar ett kort. I smyg. Ser hur mungiporna ännu en gång lyfter sig en aning. Alla badar och jag tar kort, granskar den lilla displayen och ler åt det fina som visas där. Ännu ett minne som just nu skapas. Tillsammans med mina vänner.      Jag lägger märke till att hans vanligtvis så taniga kropp har fått en finare struktur nu. Musklerna spänns vid varje rörelse han gör. Vid varje steg han tar, och vid varje in och ut andning han gör. Kanske har han tränat, och solat för den delen också. För han är brun. Lagom brun.   Själv sitter jag på den stora utbredda filten, som vilar fint på den kritvita sand ytan. Granskar den bara ryggtavlan som rör sig fram och tillbaka. Den bruna ryggtavlan. Lagom bruna, och varje gång han gör mål, möts jag av den sneglande blicken. Blicken som träffar kameran och inte mig. Jag gömmer mig. För han ska inte vinna.Hans mörka hår har nu blivit rufsigt. Rufsigt men sött. Och han är fortfarande söt. Söt men dum.                                       The strokes spelas på högsta möjliga volym i bakgrunden.  Jag sjunger tyst med. Han trummar i takt. Alla har spelat klart. Står nu och byter om. Allt är lugnt. Alla rörelser går i takt med en lugn melodi. Inte mitt hjärta. Mitt hjärta slår efter varje taktslag han slår mot sitt ben. I takt med The strokes. Han sneglar. Jag möter blicken. Han ler. Jag ler tillbaka. Fan. Jag har förlorat, och han har vunnit. Igen.