Novell: Forever and always

Allt är så vackert där jag nu sitter och blickar ut över den oändliga staden. Staden som mer liknar en stad för Nils Karlssonspyssling men som nu tillhör mig. Det är en klar bild över sagan vi tillsammans lever. Du och jag. Två i mängden, med andra ord, två personer som blivit en. Solen skiner upp mitt sommarblekta hår där jag sitter på denna speciella plats. Platsen som alltid kommer vara min favorit, för dit kan jag gå när jag behöver få tänka, ibland går vi tillsammans, ibland är det skönare att vara själv.     Idag är det bara jag tillsammans med mina tankar. De där förvirrade tankarna som jag idag inser, inte existerar. Det är helt annorlunda idag. Stunden känns omöjlig att styra över, då tankarna vandrar iväg och inte låter mig tänka på något annat än just dig. Kanske för att med dig är det alltid bäst. Jag tänker. Tänker på ditt alltid så perfekt rufsiga hår. Håret som beskriver dig som person, du lata men så underbara människa. Jag tänker på dina fina ögon. De där havsblå ögonen som nästan får en att drunkna, och jag tänker på dina läppar som alltid passar så bra ihop med mina. För varje ny tanke som dyker upp i huvudet lyser solen en aning starkare. Nästan som att den ber mig att gå härifrån och styra stegen dit de leder mig. Så efter ett tag lämnar jag platsen och styr stegen, eller det är stegen som styr mig, till hemmet som är mitt men snart även ditt. Jag går genom vildväxta buskar som för varje nytt steg, river mina brunbrända ben. Men jag ler ändå. Ler hela tiden då jag vet vad som väntar i slutet av stigen. Stigen som leder mig till min lägenhet. Vår lägenhet.    Det är jobbigare än någonsin att ta sig upp för trappan denna dag men när tankarna om dig dyker upp, är det precis som om benen springer som aldrig förr. Väl uppe ställer jag mig och flämtar, tar tre djupa andetag innan jag låser upp dörren och går in. Det luktar målarfärg i hela lägenheten. Målarfärg blandat med nybryggt kaffe, men resten av lägenheten är tom. Snart därefter ser jag en lapp. En lapp som plötsligt blir flera lappar, och som snart därefter leder mig in till det enda rummet i lägenheten som fortfarande lyser grönt. Grönt men med en klar och fin text på ena långsidan. Jag ler ännu en gång.  Denna gång för att jag inser att mina tre djupa andetag förvandlats till tre vackra ord, och för att det är den vackra killen som sitter där mitt framför mig, som har skrivit det. Killen med det rufsigt perfekta håret, de finaste ögonen på denna jord och med läpparna som passar bäst ihop med mina. Läpparna som nu sitter ihop med mina. Nu är vi ett. Med andra ord huvudpersonerna i en så vacker saga. Sagan med ett lyckligt slut, och som utstrålar vår obeskrivliga lycka. Sagen som för varje nytt kapitell beskriver hela den väg vi fått ta oss igenom, för att komma hit. Vägen som inte var annat än full av taggtråd. Men det som fick mig att fortsätta gå var det hoppfulla ljus. Ljuset som fick oss att vilja kämpa och aldrig ge upp. Ännu en gång  granskar jag siluetten som nu står framför mig. Känner hur leendet hans får mina knän att vika sig, får mig att vilja slänga mig i hans famn där och då. .Så jag tar tre djupa andetag igen innan jag säger de tre magiska orden högt. Han svarar med en kyss. En kyss som får mig att vilja stanna just här. Forever and Always.