Novell: Fem ord, 12 bokstäver.

Jag hade en hemlighet när jag anlände till skolan. Magen bar på en klump som var tyngre än huvudet mitt. En så enkel mening, och klumpen kunde sluta existera. Men det är lättare sagt än gjort. Den lätta meningen kunde på bara några sekunder styra mig åt det håll jag i livet sen skulle gå. Antingen skulle klumpen bli större eller så skulle den på stört försvinna. Stegen som styr mig till skolan denna dag är inga steg jag vill ska gå fort men ändå känns det som om de vanligtvis långa 20 minuterna, springer iväg. Den stora tegelbyggnaden framför känns större än någonsin idag, och istället för att stå ståtlig mellan himmel och jord, bakom de granna träden, är det precis som att den välter över mig. Ännu en gång låter jag tankarna flöda. En så enkel mening och klumpen kan sluta existera. En hand på min axel får mig att störas av de tankarna som snurrar i huvudet mitt för stunden, och jag hoppar till som om någon istället knuffat mig hårt i sidan. Precis så känns det, den stora klumpen i magen värker vid varje andetag jag tar, och det blir för varje sekund som går, svårare att andas. Allt detta på bara någon minut men för mig känns det som en oändlighet. Efter att i ett långsamt tempo vänt mig om, står jag nu öga mot öga med personen som äger handen som för några sekunder sedan landade på min axel. Blicken är  fast i min, och leendet får benen mina att kännas som deltagare i plockepinn. Stunden känns så overkligt men samtidigt som vilken stund som helst. En vanlig dag i ditt och mitt liv men det vet jag mycket väl att det inte är. "Jag är kär i dig" Hör jag snart min egen röst säga, och hela tiden fryser till is. Blicken som förut landade mjukt i min, flackar nu från både höger och vänster. Jag vill verkligen bara sjunka genom marken, försvinna för gått och sudda ut meningen som jag sakt rakt ut, som om den vore skriven med blyerts på ett vanligt vitt papper. Tyvärr är det inte så lätt. Hela stunden går i slowmotion, och man kan nästan skära i den tryckta stämning som nu byggts upp som en mur mellan oss. "Förlåt" Säger du medan stegen dina styr dig åt andra hållet. Själv står jag kvar i mitt drömmande och uppfattar inte situationen som just nu inträffat. Medan du med snabba steg tar dig från platsen, står jag kvar. Fortfarande stel som en pinne, med en klump som istället för att försvinna nu växte till dubbel storlek, och innan jag vet ordet av det vänder även jag på klacken och går. Jag bara går. Tänker inte, vill inte tänka, vill ingenting. Jag skulle lika gärna kunna dö, här och nu. En tår rinner ner för min kind, och jag bryr mig inte ens om att stoppa den. Den faller till marken, och snart följer flera tårar efter. Jag saktar ner efter några minuter och funder på att vända men innan jag vet ordet av det ligger tyngden på min bara axel igen. Till en början vågar jag inte vända mig om men jag gör det ändå. Vänder mig om och låter mina läppar möta dina, samtidigt som klumpen i magen tonar bort likt molnen på den klarblå himlen ovanför. Solen lyser på oss där vi står i slutendan av den tomma skolgården. Lyser, och visar sitt klara tecken på vilken väg mitt nya liv nu ska följa, tills nästa korsning dyker upp och tvingar mig att välja på nytt.  Men just nu nöjer jag mig med de 5 ord, de 12 bokstäver och den fina mening som fått dig att bli en del av mig. Nu är det vi, du och jag och inga andra.