Novell: Får jag chans på dig?

Jag funkar inte i praktiken. Funkar han i praktiken? Killen som just nu kommer gåendes emot mig. Klart han gör, alldeles för bra till och med. Han är perfekt. Han är ljuset i allt mörkt. Solen som just nu lyser på mina bara axlar. Värmen som får mig att le, och han är trollkarlen som trollar fram alla vilda fjärilar som just nu tagit del av min mage. Han är fin. Så fin att jag inte kan låta bli att granska varje del av hans kropp. Den lagom långa kroppen, det vilda rufsiga håret och sist men inte minst, hans helt underbara smilgropar. De där charmiga smilgroparna som nu kommit så nära. Så nära att jag nu skulle kunna ta på dem men jag väljer att le tillbaka istället. Le och samtidigt möta de där kastanjebruna ögonen som även de bringar ljus. Bringar lycka.     - Tjena snygging , lust och gå på dejt eller?     Hör jag den där välbekanta rösten säga, innan jag knuffar till honom. Kramen han ville ge blev inte besvarad och, jag ser besvikelsen i hans ögon. Han ser retsamheten i mina.  Snart därefter är snacket igång, och jag känner den där trygga armen som snart lägger sig tungt på mina axlar. Nu är det vi två igen. Jag kan väl inte påstå att vi är ensamma på denna enorma skolgård men med honom känns det så. För vi båda skiter i snacket som går, skiter i vad alla andra tycker, vi gör vad vi vill. När vi vill, hur vi vill och för er som inte förstår ska jag förklara här och nu.     Jag och Rasmus har varit bästa kompis nästan hela livet. För att vara riktigt exakta så handlar det väl om 5840 dagar eller som vanligt folk brukar säga ca 16 hela år. Nu är vi båda 17 år. Två ungdomar med egna viljor, egna intressen, egna känslor och egna liv. Ett liv vi även det valt eller vill börja dela med varandra. Förstår ni vad jag menar?   Ja, jag erkänner. Jag är lite små kär i honom, och han verkar besvara det på rätt sätt.   Frågan är bara hur allt började, för jag vet det knappt själv. Han vet tydligen. För enligt honom är det självklart, dock verkar allt vara så självklart för honom. Inte för mig, vi är ju inte ens tillsammans, vi är fortfarande bästa kompisar. Vi är inte ens ”Best friends with benefits” vi är bara bästa vänner typ. Men ändå kan han inte sluta tjata om just den där dagen.    Dagen då vi spontant som alltid begav oss till havet. Vi cyklade sida vid sida hela vägen och ibland drog vissa små tävlingar igång. Vem som kunde cykla snabbast tillexempel. Tävlingsmänniskor som vi båda är. En sak som jag dock inte glömmer i första taget var hur mycket vi skrattade. Skrattade och sjöng falskt. Högre för varje ny ton som bildades i låten. Som ni förstår så är vi inte människor som bryr oss speciellt mycket, går hellre mot strömmen än hand i hand med den. Vi lever livet med andra ord, och älskar varje stund med det. Men i alla fall tillbaka till dagen.   Dagen vid havet. Solen sken med sina absoluta strålar och lyckades såklart bränna mina späda axlar. Tillsammans bildade vi små vita fingeravtryck mitt bland det röda, försökte memorera något. Badade gjorde vi också, i mängder. Lät det kalla vattnet kyla ner de överhettade kropparna som hela tiden ville dras samman. De gjorde de också. Drogs samman och lät det vara.     -       Det var tur att det inte var mer än 1 meters djup där, annars hade jag nog drunknat i dina ögon den stunden     Lade han alltid till när han kom till den punkten i historien. Han är verkligen fin den där pojken. Mycket finare än mig, för själv älskar jag att retas. Saknar känslan för puttenutt men älskar ändå när den tar del av stunden. Jag kommer i alla fall ihåg att jag kysste honom. Där och då, i vattnet, i havet, i det blå, i hans famn. Sen uppstod en tystnad, en tystnad som höll i sig resten av dagen och efter det tar det alltid stopp, och jag frågar varje gång vad som hände sen men lika väl som jag inte vet, vet inte han. Inte var vi med varandra i alla fall, så antagligen gick vi hem. Åt olika håll, i tystnad och i chock.     Men idag är idag. Dagen då det ska bli ännu en dag som kan gå under kategorin magiskt. Jag granskar honom där vi nu går sida vid sida. Inga cyklar inblandade, ingen musik, inget skratt. Men vi båda njuter ändå. Njuter av att bara ha varandra nära.   Den sista biten springer vi, hand i hand, pågrund av det vilda regn som nu faller över oss.    Denna gång bildas ingen tävling men det känns inte konstigt ändå. Jag orkar inte tävla idag, jag vill bara vara.   Hemma hos honom är det öde, och vad jag vet kommer det vara det hela natten. Natten som vi ska tillbringa tillsammans.   Jag kan inte låta bli att le där jag nu står och rotar bland hans flertal myströjor och tänker på oss två tillsammans. Vi är verkligen knasiga och udda som alla andra säger men samtidigt känns allt bara så bra, så rätt., måste det alltid vara på ett visst sätt?  Snart därefter går en ilning genom min kropp. Blicken landar på just en tröja, den tröjan jag väljer. Den som helt plötsligt får mig att minnas. Minnas tillbaka till dagen han hela tiden tar upp. Det var en speciell dag.  Jag kommer ihåg hur jag den kvällen somnade med miljonerstankar i huvudet. Somnade med flera ton av fjärilar i magen och sist men inte minst, så somnade jag iförd just denna tröja. Tröjan som han så snällt delat med sig av, då solen hade gått ner och vinden börjat ta fart. Jag lägger märke till något ljud som just nu är så nära. Det prasslar, prasslar varje gång jag rör tröjan, och snart där efter blir leendet mitt så stort att det känns som hela kroppen ska lyfta. Det är en lapp. En lapp med orden ” du är så himla fin Lina, glöm aldrig det” på.   Jag känner nu en tår eller till och med flera tårar, alla trillar de ner för mina fräkniga kinder men leendet är då fortfarande där. Det är såklart att det är glädjetårar. Glädjetårar för att han är så himla fin. Leendet hänger med när jag trär tröjan över huvudet och beger mig till det upplysta köket. Där i dörröppningen står jag länge och bara granskar siluetten framför mig. Den där perfekta filuren som mer eller mindre tagit all luft ur mina lungor för tillfället och, snart därefter möter jag en fundersam blick, och stunden blir just precis så där, magisk.     -       Får jag chans på dig?     Hör jag min egen röst säga, och snart brister vi båda ut i skratt. Ett skratt som avslutas i en kram. En varm kram, en trygg kram med andra ord, en perfekt kram.    -       Klart du får fina du    Blir svaret och snart därefter möts jag av de där perfekta läpparna igen. Vi står där länge, omslingrade i varandra. Jag gråter, han gråter inte. Regnet utanför smattrar på rutorna och allt känns bara så mysigt. Så mysigt och så puttenuttigt. Precis så som jag inte brukar vilja ha mina stunder men nu känns detta bara så rätt.     Strax därefter rycks jag bara med. Vet inte riktigt vad som händer, utan låter bara min kropp sköta sitt. Känner hur jag trär i fötterna i ett par halvstora gummistövlar, mer eller mindre slänger på mig en alldeles för stor regnkappa och springer ut. Allt detta gör vi tillsammans, utan paraply eller något. Låter friheten ta del av kropparna. Nu skrattar vi igen, skrattar och börjar sjunga såklart. Falskt som jag vet inte vad men det funkar mer än väl för oss. Vi fortsätter skratta men nu åt varandra, där vi står ute i regnet mer eller mindre dyngsura. Jag trär av mig luvan min och låter regnet ta del av håret mitt också, samtidigt som jag närmar mig honom steg för steg. Han besvarar genom att göra likadant. Nu ser vi verkligen inte kloka ut. Håret mitt ligger nu mer eller mindre slickat på huvudet. Men det är inte det jag bryr mig om. Det ända jag bryr mig om nu är han. Min prins. Snart därefter möts läpparna igen. Läpparna som nu smakar något mellan regn och tuggummi. Perfekt blandning. Så där står vi nu. Står och försökte slå världsrekordet i kyssar, och inte nog med det så har vi effekter med. Effekter i form av regn. Regnet som hela tiden trillar över oss. Trillar över oss och försöker skölja bort känslorna vi nu har för varandra. Kan ju säga att det är helt omöjligt. För till och med på enskilda håll är vi starka och tillsammans är vi ännu starkare. Inget kan rubba oss med andra ord. Nu är det banne mig vi. Förhoppningsvis för alltid, och för evigt.