Novell: En annan dag.

      Innan jag tar första steget in i den nya lägenheten, tar jag även ett djupt andetag. Granskar varje ny låda som står uppstaplad som legoklossar på varje tom yta. Det ekar. Jag kan höra mina andetag, mina steg, och likaså kan jag höra hjärtat mitt slå. Märker att det slår i otakt, och följer inte det hela notbladet, då halva biten fattas.     Jag hör dina ord som hela tiden ekar inne i mitt huvud. Hör meningen som fick mig att stå ensam kvar, meningen som hela tiden kommer vara den som fick dig och mig att sluta vara oss. För nu är jag, jag och du är du. Vi går på enskilda håll, och det är precis här mitt nya kapitel tar sin början. Då solen lyser in genom de stora fönsterna som pryder halva väggen inne i vardagsrummet. Lyser in och delar med sig av värme, samtidigt som jag försöker hitta någon slags kraft. Det går. Så jag tar en låda. Bara väljer en ur högen och börjar kolla igenom alla de minnen som finns där. Det finns minnen i allt, med andra ord du finns överallt. Jag inbillar mig att allt kommer bli bra. Tar åt mig av energin som solen försöker dela med sig av idag och börjar göra i ordning på riktigt. Låter de oskuldsfullt vita väggarna få liv genom nya tavlor. De gamla har jag slängt, då det är för mycket du och jag. Låter dessa ta över, och bli nya punkter i mitt nya kapitel.   Första hyllan kommer upp och jag ser genast en struktur byggas från grund för att sen utvecklas till så mycket mer. ”Det är över för längesen … har du inte förstått det … har du inte sett det?” Ekar orden i mitt huvud, och jag sätter mig ner med en duns och låter ansiktet mitt begravas i händerna. Det går inte, jag kan stänga in mig i någonslags fantasi värld för stunden, men lika lätt som jag trillat in i den, kan jag trilla ur den. De är det jag gjort nu. Känner ilskan som bubblar upp där innanför då jag inser att du redan hittat din tröst. Någon som nu fyllt igen de tomma hålen vi hade efter varandra. Hur kunde det gå så fort? Och vem har jag? Jag står ensam kvar och inser successivt allt som hänt i slowmotion, helt utan en tryggande hand på min axel. Jag ser bilderna i huvudet hur han ligger där på min sida av sängen och möts av leendet jag varje dag vaknade till. Allt medan jag ligger här i en säng lika tom som denna lägenhet var från början. Han har tagit min plats, och jag står ensam kvar. Fan. Men jag gör ett nytt försök Ännu en gång inbillar jag mig att det inte är henne jag älskar, utan bara tanken av att ha någon. Fortsätter med att bygga upp mitt nya liv del för del. Bordet kommer upp och stolarna till det likaså. Soffan ställs till rätta, och pyntas med nyinköpta kuddar i glada färger. Tv:n kommer upp och kopplas in, det börjar bli en helhet. Men allt känns fejk. Snart dras jag tillbaka igen, känner hur jag helt plötsligt bubblar över och mer eller mindre skriker rakt ut. Skriker så högt att jag själv känner av ett svagt pipande i mina öron efteråt. Men det är skönt, skönt att bara få ut allt som ligger och gror. Tanken över att du så snabbt hittat någon ny att dela vardagen med, någon som lätt tog min plats. Någon du nu delar kramar, kärlek och värme med, och någon som precis som jag då, nu får ta del av ditt underbara skratt, som bara är så unikt. Så vackert, nästan som en sång ...   Egentligen borde jag inte bry mig men det gör jag. Bryr mig galet mycket, och undrar hur allt ska bli bra igen? Det kommer bli bra … bara inte idag. En annan dag, En annan dag ska jag ta tillbaka hela notbladet till mitt hjärta, låta de få slå i takt igen. I takt med det nya liv jag nu kommer få börja bygga. Strävan efter en helhet, och på egna ben ska jag klara detta. Bara inte idag. En annan dag ... Aa, en annan dag. Då ska Vi ställas upp i bokhyllan. Jag ska låta ”Du + Jag = Vi” bli historia, med andra ord ett minneblott. Men inte idag. Det får bli en annan dag … mmm … En annan dag. Jag lovar.