Novell: Då skulle han, nu är han.

Stegen som hela tiden tog mig högre och högre upp för denna oändligt långa trappa började avta en aning. Mitt flämtande blev högre och högre och snart var jag äntligen uppe. Med så stadiga ben som möjligt försökte jag fortsätta styra stegen in i den folktäta hallen tillsammans med mina vänner. - Heeej!!! Ni kom! Guuud vad underbart!  Nu kör vi! Wohooo!     Vadå adrenalin till tusen? Det var Mikaela som mötte oss i hallen och välkomnade oss alla med öppen famn. Hela tiden kände jag den där osäkra känslan som egentligen bara fick mig att vilja gå därifrån, men istället för att låta den ta över, styrde jag nu stegen in för att även jag ta del av det överfyllda dansgolvet. Lät musiken ta del av kroppen min och försökte slappna av.     Det gick, klart det gick! Med ett stort leende på läpparna kände jag hur en stor bunt med tyngd släpptes från mina axlar och kvällen var igång. Man skulle kunna säga att jag befann mig lite överallt men samtidigt ingenstans. Stod uppe på bord och kände makten över att alla härmade mina dansmoves, satt på någons axlar och kände även där hur jag njöt till tusen. Alltid med ett stadigt tag om glaset i min hand. Glaset så fullt av magi, magin som nu blivit en del av mig, Snart därefter kände jag marken under mina fötter igen och jag lät ännu en gång kroppen röra sig bäst den ville. Det var då. I den upplysta dörröppningen dök han helt plötsligt upp. Den finaste killen på denna jord. Killen i mina drömmar. Vem var han? Nu var jag som förstelnad, stod där med uppspärrade ögon och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Glaset höll jag fortfarande stadigt i handen men kroppen min var då inte lika stadig längre. Efter att ha mött hans blick en gång och fått ett höjt glas som hälsning begav jag mig till köket, trodde jag i alla fall men det var badrummet.   Något jag insåg då jag snart där efter mötte min egen blick i den stora spegeln som var en större del av detta gigantiska badrum. Redan där kände jag paniken som sköt igenom hela min 19 åriga kropp. Hur såg jag ut? Håret hade helt bytt bena, i pannan hade svettdroppar bildats och tröjan min hade helt åkt på sniskan. Skärpning Klara. Please. Med paniken i rörelserna försökte jag nu fixa till mig bäst det gick, för att sen ta det första steget utanför och anta utmaningen. Med andra ord, Han skulle bli min. Så med ett stort leende mötte jag ännu en gång mina älskade kompisar på dansgolvet och tog del av musiken. Min kropp gjorde samma sak, rörde sig i takt och höll sig lugn. Detta höll dock inte länge då jag ännu en gång möttes av den där perfektionen som för bara några minuter sedan fått mig att flippa ur. Så vem var han? Och vart kom han ifrån? Dags att ta tag i saken i egna händer. Med ostadiga ben tog jag mig nu över golvet och fram till honom där jag helt plötsligt stannade en bit ifrån, verkligheten sprang i kapp. Vad fan höll jag på med? - Hejhej! Hörde jag snart därefter en röst säga och direkt kände jag modet komma bubblandes inom mig. Verkligheten kanske inte var så dum i alla fall. Så jag deltog, deltog och blev en del av konversationen.    -       Hej på dig med!   -       Du är ju grym ute på dansgolvet, kvällen drottning  -       Haha jag har kul i alla fall! Får man fråga vad du heter kanske?   -       Heh absolut … David heter jag faktiskt, själv?     Direkt landade namnet i mitt minne. David. David och Klara. Klara och David. Jag smakade på orden lät de bilda en mening. Innan jag beslöt mig för att lyssna till de ord som hela tiden kom ur hans mun. Pratade han verkligen till mig? Svaret var enkelt, klart han gjorde. Så jag log, log och lät varje ord och varje ny rörelse smälta in i minnet. För jag visste att detta var annorlunda. Han var annorlunda, och han skulle bli min. Klockan min hade tillslut tickat iväg som aldrig förr och vi stod nästan ensamma kvar. Tätt intill varandra stod vi, och jag insåg snart att det inte berodde på den stora skaran människor runt omkring. Det fanns nästan inga kvar, bara ett tiotal människor som fortfarande stod och rörde sig i takten till musiken. Detta var magiskt. Så vad skulle hända härnäst? - Gud vad har du varit? Vi har letat efter dig överallt?     Typiskt. Tjejkompisarna störtade in i konversationen och mer eller mindre drog mig därifrån, och eftersom benen mina fortfarande var ostadiga så lyckades jag inte med något motstånd. Lät istället kroppen slängas med i varje ny rörelse, och snart var jag på väg ner för den oändliga trappan som förut vart så svår att ta sig upp för. Nu var det svårt att ta sig ner, och detta berodde inte på att varje trappsteg bildat dubbletter och för att mina steg nu var ännu ostadigare. Detta berodde på något mer. -  Han fick aldrig veta mitt namn, hörde jag snart min egna röst viska fram  -       Vad sa du? fick jag som svar   -       Han …     … fick aldrig höra mitt namn. Avslutade jag nu meningen i huvudet. Tankarna mina spökade som alltid. Men snart hade de oklara meningarna bildat svar och jag kände hur det omöjliga motståndet äntligen fick kraft igen. Med hastiga rörelser drog jag mig ur greppet. Nu var jag fri.    -       Ehm … jag glömde en sak! Vänta där nere så skyndar jag mig!   -       Okej … men skynda då!     Det var precis det jag gjorde, kände nu hur de ostadiga benen blev lätta att kontrollera. De styrde sig själva och snart hade jag nått ända upp. Flämtandet var där igen men inte känslan av att ” snälla ta mig härifrån”. Istället log jag, tog mig med bestämda steg fram till den så perfekta siluetten där framför mig. Han skulle bli min upprepade jag ännu en gång i huvudet, innan jag snart därefter mötte hans lika perfekta läppar.          - Klara Tinryd heter jag! Sa jag med kärleksfull röst, och möttes av en aningen chockad blick, men snart också av ett leende, som jag sent kommer glömma. Då han som skulle bli min, nu är min.