Novell: Älskade idiot.

”Jag får göra vad jag vill, jag är inte bara din, du är inte bara min, du får göra vad du vill” Sjunger Maskinen i bakgrunden medan jag står mitt på dansgolvet och försöker ta in och låtsas som ingenting. Jag ska vara ärligt. Det gjorde ont, för orden kunde varit sanna men de var de inte. För du var min men tyvärr inte bara min, det var bara så det kändes. När vi dag in och dag ut var med varandra, folk såg oss till och med som ett par. Samma stil, samma humor och samma, samma, samma. Men här stod jag nu, och vart du var denna kväll hade jag ingen aning om. Kanske med henne eller med den andra eller den tredje eller den fjärde.  ”EMMMAAA!!!” Hörde jag en röst ropa och hann inte tänka mer innan en mycket bekant filur drog med mig in i dansringen som nu tagit del av det rektangulära rummet så fullt av liv. Även fast det inte var du som dansade där framför mig, kunde jag inte låta bli att dansa ändå. Lät musiken ta del av kroppen och bara var. Levde i nuet. Carpe diem. Lät tankarna försvinna med orden i låten och försökte njuta av stunden. Låt efter låt spelades och fick varje del av mig att fyllas med nytt liv och ny energi. Jag kände mig så fri och var så glad. En bekant melodi väckte mig i detta vimmel och fick mig att med omänskligt snabba steg ta mig ifrån rummet. ”Lust o ses?” stod det klart och tydligt på den upplysta displayen där framför, och jag visste precis vad det betydde. För nu var det Du. Du och dina jävla villkor igen. Lät mig få vänta medan du levde loppan och just i denna stund hade jag faktiskt kul. Kände friheten i min 18 åriga kropp och njöt till tusen. Så efter några enkla knapptryck lade jag ner mobilen i fickan igen och tog mig in till rummet för att dansa mig svettig ännu en gång. Jag log, skrattade och sjöng falskt precis som alla andra, samtidigt som flera svettdroppar bildades på min nakna panna. Lät mig själv bli ett med vimlet. ”Tack för att du kom idag … det var så längesen nu” Viskade Amanda i mitt öra, och fick mig att le som aldrig förr. Tog mig de få stegen framåt och kramade henne hårt. Min fina vän. Min andra halva om man skulle kunna säga så. Hon var det förut i alla fall, nu var det han. Han den där filuren som fullkomligt förtrollat hela mig och gjort mig till någon helt annan. Personen jag egentligen ville vara, tror jag iallafall. Svårt att säga för ännu var allt nytt. Nytt och fint. Fint som han, han som mitt i allt även var lite dum, eller rättare sagt lite för ego för sitt eget bästa. Det var han som fick mig att halka efter i livet som resten av vännerna fortsatte att leva. Själv levde jag efter honom, vid hans sida hela tiden, för mig fanns det liksom inget annat. Kallt på varmt. En hand, 5 fingrar landade på min axel och jag vände mig sakta om. Stannade till mitt i musikens pampigaste stycke och bara log. Som jag log. Log medan jag skådade de charmiga smilgroparna på hans kinder som för varje sekund bara blev mer och mer synliga. Vi sa inget, det behövdes inte. Han var här, och hade kommit hit. Kommit hit på mitt villkor och inte hans. Jag skymtade Amanda i bakgrunden och fick ett leende av henne likaså. Hon förstod allt, förstod vad det här betydde för mig. Förstod att just denna stund betydde så mycket, att han betydde så mycket och att det han i just denna stund visade på, betydde mer än mest.  ”Jag får göra vad jag vill, jag är inte bara din, du är inte bara min, du får göra vad du vill” Samma låt som innan spelades igen och Maskinen delade ännu en gång med sig av de där bokstäverna, orden och meningen. Allt det där som nu betydde något, något annat än förut. Våra läppar möttes och omgivningen försvann med en gång. Denna gång var orden inte sanna längre. Tillsammans sjöng vi mellan skratten. Tyst för oss själva. - Du får inte längre göra vad du vill, jag är bara din. - Du är bara min, och du får inte heller göra vad du vill.