När man inte kan sluta le ...

... När man inte med ord kan beskriva känslan. Lyckan. Lättnaden. Glädjen. Kärleken. Allt det där som var dag är den största delen av min 18-åriga kropp. Magiskt är vad det är. Att lilla jag fått den finaste familjen och de finaste vännerna på denna jord. De fina människorna som för varje ny dag sprider så mycket energi, sprider så mycket kärlek och sprider så mycket ljus att jag känner mig otillräcklig till att sprida allt det där tillbaka. Jag försöker få varje enskild individ att känna allt det där underbara som jag känner i deras närhet. Men det är svårt. Det är svår att beskriva allt med ord. Inget lexikon på denna jord innehåller orden som får känslan inombord att beskrivas så rättvist som möjligt.Känslan som var dag får mig att vakna med ett leende på läpparna, och somna med ett ännu större då dagens timmar mer eller mindre sprungit fram. Inte trodde väl jag för ett antal år sedan att jag skulle sakna skolan som jag gör idag. Då handlade det om att vistas i skolan så lite som möjligt, nu handlar det om att vistas där så mycket som möjligt. Då krampade magen för att saknaden av personen jag ville vara var för stor, nu krampar den för att jag skrattar så mycket, och trivs mer än väl med livet jag var dag lever. Då jag hittat de där personerna som fått mig att våga vara den jag är, den jag trivs att vara, och den jag alltid vill vara. Det är så fint. Så himla fint. Att var dag kunna känna tryggheten som ligger som en osynlig sköld runt min kropp.  En sköld ni byggt upp. Ni och inga andra. Det är en sköld av kärlek. Kärleken som sträcker sig längre än ögat kan nå, och fyller så mycket mer än vad min kropp klarar av. Jag älskar det, och jag älskar er. Älskar er så mycket att bara hälften vore nog. Så tack tack tack för att ni finns i mitt liv! Utan er ingen ny vacker dag. Utan er inget jag <3