Kort novell: Orden i vinden

En snurr. Två snurrar. Tre snurrar. Fyra snurrar. Fem snurrar. Kroppen faller och inget annat än golvet tar emot. Snabbt är jag på benen igen. Jag går nu på en äng som känns lika oändlig som himlen där ovanför. Det ekar när orden rinner av min tunga och fyller min omgivning med ny energi. Jag ser på när de flyger, ser de miljontals bokstäverna flyga iväg högt upp i skyn och bryr mig inte om att de nu är fria. Bryr mig inte om att hela världen nu vet. Klumpen i magen har minskat och går nu att jämföras med en grön liten oskyldig ärta. Framför mig står du och ler. Du har hört, du vet, och du vill. Alla andra också, alla andra vet vad orden betydde, och vad jag ville med de likaså. Alla ler, och jag ler tillbaka.Ler tills jag faller igen. Faller och känner hur oändligheten gjort allt svart för mina ögon. Ögonen som snart möts av ett skärande ljus som får hela mig att gå i kras. Oroliga blickar har samlats runt omkring mig, och flera svettdroppar har bildats i deras nakna pannor. Under mig är det hårt, och efter några sekunder känner jag smärtan som spridit sig i varje centimeter av min kropp. Klumpen i magen är kvar. Bunten av ord är fast för alltid, vill ut men vågar inte. Istället ligger de där inne och växer för varje ny sekund,minut,timme och dag som går.   Tänk om jag bara kunde få snurra igen, falla hårt och drömma långt. Drömma tills drömmarnas land blir verklighet, då det hårda blir mjukt och drömmarna blir till ens vardag. Då orden flyger fritt, och kroppen min blir minst tiokilo lättare.