Jag kastade mig ut.

Jag kastade mig ut. Jag lämnade min trygga zon, packade väskan och begav mig ut i vida världen, utan någon som helst trygghetszon att luta mig emot. Hade någon sagt detta till mig för sådär 5 år sedan hade jag skrattat och sagt att: ”Det där kommer aldrig hända. Jag är alldeles för rädd, alldeles för blyg, alldeles för lat och ger upp när det blir minsta lilla motgång” Men nu sitter jag här. I landet som aldrig känts mer hemma. I landet där jag nu lever med en helt ny familj. En familj med nya vanor, nya regler, nya tankebanor och i stortsätt ett nytt språk. En familj som jag nu känner mig som en del av. En familj som blivit min nya trygghetszon men som samtidigt gett mig sparken i baken till att hitta tryggheten i mig själv. Vilket jag nu gjort. Jag har aldrig känt mig så här självständig och känner att trygghetszonen som man då och då bara vill trilla tillbaka till är hos mig själv och ingen annanstans. Så jag kastade mig ut. Ändrade mina tankebanor, ändrade min syn på världen, ändrade min syn på framtiden och på livet i sig. För om jag ska vara ärlig känns livet så himla mycket lättare att leva för tillfället. Jag känner att jag kan vara mig själv då det är alldeles för mycket människor i detta land för att folk ska orka bry sig. Vill du vara konstig, var det! Att bara ta tåget in till NYC gör att andningen blir lugnare, då du ser alla dessa olika individerna som bara tar sig fram i livet med en motgång som inte syns. Här hjälps vi åt, här är vi alla vänner. Ta bara förra veckan när jag tog tåget in till NYC och hamnade bredvid en mycket trevlig dam. Efter att vi åkt tåg i sådär 10 min satt vi båda med näsan i hennes saftiga skvallertidning och diskuterade diverse gossip, skrattade åt patetiska bilder och bara hade allmänt trevligt. Detta hade aldrig hänt hemma i lilla götet. Där lever folk i sin egen bubbla och skulle du bara komma i närheten av att tjuvläsa grannens tidning på spårvagnen påväg in mot city hade du väl haft halva Sveriges polisstyrka runt dig på sådär 10 sekunder. Man gör bara inte så. Man håller sig för sig själv, sitter med blicken ut genom fönstret med musiken i öronen och bara är. Därför kastade jag mig ut. Började ifrågasätta mitt liv, min uppväxt och diverse problem som lett mig fram till den öppna stigen jag går på just nu. Och jag kan ärligt talat inte vara mer tacksam. För utan alla dessa år hade jag inte varit den jag är idag. Med en familj som alltid trott på mig, successivt gjort mig stark, byggt upp mig från grund och botten. En familj som aldrig pushat mig mer än nödvändigt. Vilket är en sak som är helt annorlunda här. Dagligen ser jag på hur barn och ungdomar i min nuvarande omgivning pushas till en gräns som inte är okej någonstans. Ser på när de kämpar för att bli bäst, utan att ens veta vad som kvalificeras som bäst. För mig är bäst när du vågar vara dig själv, hittar dig själv och kämpar för det du vill och inte för att uppfylla någon annans saknade dröm. Du kämpar för att du har kul och för att du vet vart du vill i livet. Jag kastade mig ut och ångrar inte en sekund med det. Jag ser vilka som är mina riktiga vänner, de som finns där, de som man känner att man saknar, vill tillbaka till och som man inte bara måste höra av sig till för att man någon gång i livet var så kallade vän med. Jag har inte tid för det längre, livet är för kort för det. Jag vill befinna mig i en omgivning som lyfter mig och dagligen ger mig en spark i baken till att uppfylla mina drömmar. Inte en omgivning som konstant sätter käppen i det oändliga hamsterhjulet vi hand i hand sprungit i. Drar upp gamla problem som i min värld inte existerar längre, problemen som tillhör ett helt annat liv. Ett liv jag nu inte längre lever. Det här är ett nytt liv. Livet jag inte bara dagligen lever, utan det livet jag nu även dagligen skapar.