Hon sa aldrig att hon var en ängel

   Det hela är som en låt. En låt med en innebörd som får omvärlden att känna igen sig. Låten som sprider så mycket olycklig kärlek men samtidigt så mycket mer. Precis en sådan låt spelas upp i mitt huvud för stunden. En låt med både glada och sorgsna toner. Tonerna som får mig att minnas de stunderna vi haft. Haft och nu mist. Allt pågrund av mig. Fan.   Det är precis så jag känner där jag nu står och blickar ut över det så oändliga och samtidigt så oskuldsfulla havet. Havet som växer upp där mitt framför ögonen på mig. Vad var det egentligen som hade gått snett? Var allt verkligen bara mitt fel? I flera dagar hade dessa frågor varit de mest dominerande av de alla, något som fått mitt humör att hela tiden ligga en nivå under toppen. Jag hade helt enkelt nått botten men samtidigt ville jag vara stark. Stark och samtidigt envis. Det var jag som hade sagt ifrån, inte hon. Hon var helt enkelt inte den ängel jag trott från början, och det hade hon aldrig sagt att hon skulle vara heller. Så det hela måste vara mitt fel. Mitt fel och mitt nu alldeles största misstag. Misstaget som tagit mina tankar ifrån mig och fått mina saknade pusselbitar att falla på plats. En jävla idiot är precis vad jag är. Med händerna brännande långt ner i de slitna jeansfickorna, går jag sakta fram och tillbaka på den upplysta betongbryggan. Betongbryggan som betytt så mycket. Så mycket men samtidigt så lite. Så lite på så sätt att jag mer eller mindre försökt inbilla mig att hon inte var något för mig. Men varför inte liksom? Det är precis det jag insett nu. Varför var hon inget för mig?  Jo, det kan jag svara på direkt. Hon var flickan med den mest oskyldiga blicken och den lite retsamma personligheten. Retsamma och samtidigt så ja, vad ska man säga … underliga. Underliga men samtidigt så underbara. Underbara på så sätt att den där retsamma personligheten konstant speglade av sig i hennes fräkniga kinder och alltid så ruffigt kopparrödahår. Hon var helt enkelt inte min idealtjej. Bullshit.   Saken är bara den att jag nu efter alla dessa dagars tänkande insett att allt det där som jag då tyckte var helt fel, nu bara känns så rätt. Så rätt att jag nu inser att jag gjort världens största misstag. Istället för att känna en lättnad som sköljer över min kropp, känner jag bara en saknad. En saknad av hennes närhet. Hennes alltid så blommiga doft och spralliga humör. Humöret som förut bara kändes så överdrivet men som nu bara får mig att le. Le på ett sådant sätt att klumpen i magen sakta men säkert försvinner och ersätts med miljoners fjärilar. Fjärilarna som snart där efter lämnar sin position och faller till marken. Marken som i detta fall är botten. Botten på det problemet jag nu måste ta mig upp ifrån. Men hur? Hur gör jag? Som stark kille kan man inte gråta, det är ju mesigt. Som kille ska man visa sig stark, envis och nästan lite nonchalant. Så sjukt tramsigt. Men saken är den att jag nu kommit till den punkten alla killar är svaga att yttra. Punkten då jag själv faktiskt kan inse, att det jag var rädd för med henne var att hon ändrade mig som person. Ändrade mig på så sätt, att jag helt plötsligt inte var den där gamla tråkiga Jag längre. Jag blev som ny. Ny fast fortfarande mig själv. Vem vill inte ha den chansen liksom? Vi killar såklart. Så dumma är vi. Tjejerna ska anpassa sig efter oss bla, bla, bla. Vips så var jag som vilken idiot som helst. Fan.   Runt omkring mig har det nu blivit mörkt och ett stort regntäcke har lagt sig som en hinna över den vanligtvis så fint klarblåa himlen. Med långsamma rörelser knäpper jag den röda college tröjan som denna dag pryder mina ynkliga axlar. Den där röda tröjan jag en gång fått av just henne. Flickan i mina drömmar. Hon som aldrig sa att hon var en ängel. Flickan som nu Är min ängel. Eller ja, är och var, vad säger man när man mist henne men fortfarande vill ha henne kvar? Jag tar en titt bakåt och låter blicken fästas på den vanligtvis så inspirations glädjande gitarren som står lutad mot trädet. Trädet som vi en gång ristat in våra namn i. Namnkombinationen som nu bara är historia eller med andra ord, ett minne blott. Vad ska jag göra? Snälla gud kan du inte bara göra mitt liv lite enklare. Jag är nog inte som vilken kille som helst. Jag visar mig svag. Precis i denna stund, på denna plats, denna dag. Något plus måste jag väl ändå få. Inget sådant tecken dyker upp. Istället tar en irriterande känsla över min 180 cm långa kropp och får mig att släppa den makalösa bilden över havet. En ljus hårslinga trillar sakta ner och gör den där irriterande känslan bara ännu starkare. Med en snabb pust blåser jag bort den lika fort som den dykt upp. Nu styr jag istället stegen mot gitarren. Gitarren med så mycket liv. Men bara några steg ifrån tvärstannar jag. Vad nu? En tår rinner ner för min kind. Nu är det något som är fel, eller? Snabbt torkar jag bort den men inser snart därefter att utmaningen är svårare än jag trott. Istället för en tår rinner det nu lika många tårar som det förut fanns fjärilar i magen. Hela situationen är så pass konstig att jag tillslut sätter mig ner med en duns. Krampaktigt knyter jag nävarna och slår några slag i bryggan. Jävla tårar. Men på något sätt känns det bra. Ilskan rinner ut och för stunden bryr jag mig inte om någonting. Inte ens om någon skulle se mig. Jag orkar inte och vill ingenting för stunden. Bara vara. Med dig såklart.   Tiden går långsamt denna kväll och inte känns det bättre där jag går på den upplysta vägen. Upplysta och inte längre så dystra. Regnmolnet som förut täckte en större del av himlen har nu försvunnit lika fort som det uppkommit, och en svag sol har tagit över och börjat ge hopp. Hopp på så sätt att stegen som nu styr mig hemåt känns lagom stabila. Mer stabila än förut i alla fall. De styr helt enkelt stegen till mitt hem. Till hemmet med så mycket liv. Så mycket liv jag denna dag dock inte orkar med. Men, men. Gitarren min bränner fortfarande på ryggen och det hela är nästan som ett tecken. Men ett tecken på vad? Med skakiga och inte längre så stabila ben tar jag mig genom bostadsområdet där vi bor. Bor så nära men samtidigt så långt ifrån. Alla hus är upplysta, alla förutom ditt. Känner du kanske som jag? Klart du gör. Du sitter där i din ensamhet och gråter. Gråter på det sättet jag inte får göra. Jag ser bilden framför mig. Bilden där du sitter på din alltid så välbäddade säng och bara blickar upp i taket. I taket fullt av stjärnor. Stjärnorna du och jag en gång legat och kollat på. Kollat på och fantiserat oss bort med. Du och jag och stjärnorna. Men nu är vi istället på enskilda håll. Klumpen i magen växer vid just den tanken. Där uppe sitter du ensam, du hatar att vara ensam och här nere står jag, också ensam. Tillsammans hade vi kunnat vara så mycket mer. Men hur mycket mer vi hade kunnat skapa får vi inte uppleva. För istället för att ta de där extra stegen fram till din dörr fortsätter jag nu att styra stegen hemåt. Varför vet jag inte, det bara blir så. Det där tecknet som för en stund fått mig att tro på något mer, hade nu suddats ut.  Men när jag fortsätter gå känner jag efter ett tag hur mina ben mer eller mindre börjar säga ifrån. Säga ifrån på ett sådant sätt att jag nu står helt stilla. Helt stilla och bara fäster blicken vid en sak. Siluetten framför mig. Den som är så bekant men samtidigt så obekant. Obekant på så sätt att jag nu ser dig som en annan tjej. Tjejen i mina drömmar. Du sitter där på vår plats med solen som lyser på ditt varmt röda och alltid så vackra hår, på platsen med den soffliknande stenen som vi tillsammans har så mycket minnen ifrån, och i handen har du en blomma. En blomma som jag vet doftar som du. Doftar som du och är lika vacker som du. Jag mimar med dig: ”Kanske, kanske inte, kanske, kanske inte …”   För varje ord som kommer ur din mun fäller du ett blad. Fäller ett blad och fäller samtidigt en tår. Eller kan man verkligen säga en? jag ser fler. Det sista ordet som kommer ur din mun är ”Kanske” och jag vet att någon där upp faktiskt lyssnat på mig. Med långsamma rörelser tar jag upp mobilen som just nu ligger och bränner i bakfickan. Med några enkla knapptryck skickar jag iväg de där orden som jag efter alla dessa dagars tänkande, har väntat på att få säga . Orden som snart därefter får våra blickar att mötas. Blickarna fulla av sorg men samtidigt fulla med sådan lycka. Lyckan över att du nu är den ängel du aldrig sa att du skulle vara. Min ängel. Ängeln från ovan.