Det är som att lägga pussel

Det hela är som att lägga pussel. Försöka lägga de 1000 tals utspridda bitar med skakande hand. Alla ska de läggas på rätt plats. På platsen som tillsammans för dem samman till en helhet. En klar sådan.   Så just nu sitter jag här, med blicken över alla dessa bitar och vet inte riktigt vart jag ska börja.  Men det känns ändå som att lampan som lyser ovan, ger mig en klarare bild och det är nästan som att jag minut för minut kan ge en pusselbit sin rätta plats. Jag kan se en början, fast jag ser inte den klara bilden som bygger upp slutet. Jag ser små, små delar som hela tiden kan föras samman och bilda något.     Något fint, men samtidigt så oklart. Kanske ska jag låta det vara, bara ta en bild av alla bitarna där framför mig och gilla läget, eller kanske ska jag ta tag i det och färdigställa för att sen inse, att det antingen är helt omöjligt och att jag lika gärna kan sopa av alla bitarna, och låta de ta del av papperskorgen likaväl som bordet. Eller så inser jag att det faktiskt är helt möjligt, och att jag kan känna mig stolt över att jag tog mig an alla dessa 1000 tals bitar .     Just nu känns det svårt att säga, så jag låter lampan lysa bäst den vill, samtidigt som jag försöker samla ihop alla smarta drag till något slags svar. Kanske kommer det ta tid, kanske inte, jag tänker nog ändå låta tiden leda mig till det rätta, samtidigt som jag steg för steg ska försöka hitta självklarheten på vägen. En självklarhet så utan missade bitar. Med andra ord en självklarhet som sen ger mig den där helhetsbilden som gör att varje bit helt plötsligt blir så lätt att lägga. Jag ska inte ens behöva anstränga hjärnan utan bara låta fingrarna få göra sitt. Sen får vi se hur motivet visar sig att bli … But only time will tell.