Att leva i oklarhet ... får mig denna dag att le.

Tiden går och allt rullar på i en väldans fart. I en sådan fart att man tillslut inser att man passerat, den där jobbiga tiden man hela tiden varit rädd för att nå. Då stressen är som störst och lugnet så himla långt borta.   Samma är det egentligen med allt. Det där som förut kändes så självklart, är inte längre så självklart. Det där som förut varit så spännande har nu tonats ner. Tonats ner på så sätt att bubblan man levde/lever i, sakta men säkert försvinner. Försvinner och öppnar samtidigt upp livet runt omkring. Livet man missat under tiden i den lilla "bubblan". Det är rätt sjukt ändå. Jag har kommit till den stund då jag vill så mycket men samtidigt så lite.   Då allt e oklart men samtidigt så fritt. Man skulle kunna säga att jag tagit ett steg utanför "bubblan"  medan det andra steget fortfarande ligger kvar där inne. Jag vet helt enkelt inte om jag ska hata, eller älska denna period. Men i dag är leendet på topp, och jag hoppas det är här för att stanna.