Ventepølse

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är dindin lycka är minoch gråten är min när du gråter-Nils Ferlin Ja eller hur var det med kärleken egentligen? Allt det där fina förutsätter ju att man träffar en person som delar ens värderingar, som förvaltar kärleken lika dyrbart som man själv önskar att göra. Ja ungefär som i en Brittisk kärlekskomedi med lyckligt slut, där man gråter lite på mitten men skrattar i slutet. Hur träffar man den där personen som undanröjer alla tvivel redan i första kyssen? En person som lyfter en mot himmelens oskyldiga blå, vars omtanke värmer en som sommarsolen och omsluter en i ett rosa skimmer med bara en blick? Hm, på nätet kanske? En vän till mig, Anna dejtade på nätet en stund, looking for the big love. Det var många intressenter som hörde av sig och ju fler män Anna kom i kontakt med, desto djupare hamnade hon i nätträsket. Det verkade vara grisen i säcken de flesta gångerna och innan hon visste ordet av hade hon ofrivilligt blivit amatörpsykolog åt en nyskild man med tre barn och dålig ekonomi som sa att Anna var hans sista hopp om att kunna gå vidare. En annan man terroriserade Anna med bilder på sitt organ trots att Anna sa att hon sökte en man med personlighet, inte en snopp med dålig humor som hette Alex35. Var höll de där normala, trevliga människorna med ordnad ekonomi hus? Det var väl de som man händelsevis stötte ihop med på bussen, i snabbköpskassan eller kanske genom en kompis kompis kompis på en fest man egentligen inte hade lust att gå på, tänkte Anna och avslutade sitt nätkonto. Istället började Annas äggstockar skramla som maracas,  så hon drog helt sonika till Köpenhamn och inseminerade sig på det opassionerade sättet. På den danska inseminationsfabriken skulle en gris i säcken (troligtvis en finnig läkarstudent) enbart få bidra med sin säd. Anna skiftade ut drömmen om en man i huset mot modersinstinkter (som de flesta kvinnor gör när de fått barn, med eller utan man i huset) till detta kärleksbarn som visade sig bli hennes bästa investering någonsin. Riskkapital är (i motsats till lån) kapital som riskeras att förloras vid investering i ett företag. Att söka kärleken är precis som ett riskkapital. Man investerar sina känslor i relationen (företaget), man lånar inte ut de. Du, jag lånar dej lite kärlek men om det skiter sig, vill jag ha den tillbaka, hm nej så går det inte till. Hur ska man veta att riskkapitalet ger utdelning för investeringen? En av mina vänner, Johan, kärlekstörstade på nätet men fann inte en person som motsvarade hans idealbild. Kombinationen snygg, rolig och trogen visade sig vara en lika omöjlig kombination som att lyckas låsa in en nyckel i sitt eget skrin. Han blev till slut så kärlekskrank att han skaffade sig en "ventepølse". Jag hade ingen aning om vad det betydde men skulle snart bli varse. En ventepølse var korven man intog samtidigt som man väntade på att biffen på grillen skulle bli färdigstekt. Biffen var alltså metaforen för den stora kärleken. När biffen sken med sin frånvaro fick Johan helt sonika nöja sig med en ventepølse; en gift man från Puerto Rico. Det blev genast komplicerat. Vad gjorde man med en gift man förutom lite mys i sängen? När jag och min sambo blev bjudna på middag till Johan och "korven" blev vi smått stressade. Hur skulle jag föra en konversation med en lånad man? Vad skulle jag säga till honom som inte klampade in på fel spår? Vad var det för olidligt behov som uppstod i mig att vilja ställa de där frågorna jag absolut inte fick. Det kändes som jag var ett barn i en butik med handblåst glas med en enorm skylt vid entrén, INTE RÖRA! På den här skylten stod det INTE FRÅGA! Korven var utbildad kock och bjöd på synnerligen god marinerad kyckling och ungsstekta grönsaker med citrussås till. Efter tre glas vin kom det ur mig, en sån fråga man inte fick ställa, det var oundvikligt. Det bara tvingades fram ur min mun, jag hörde nästan kraschet i mitt huvud när barnet i mig petade på glasbutikens dyraste vas, som gick i golvet. Jag frågade vad korven hade sagt till sin äkta man som uppenbarligen inte hade blekaste aning var han var eller vad han sysslade med. Det borde jag inte ha frågat men jag fick en hint om att mannen i fråga inte heller hade rent mjöl i sin påse. Tyvärr var det visst vanligt med otrohet, ett giftermål var då ingen garanti för att han inte lekte också på bortaplan. Men att Johan, den ärligaste och förtroligaste människa jag kände skulle falla dit på det var beklämmande. Samtidigt kunde jag ju inte anklaga honom, han var helt klar med att korven bara var en väntekorv även om korven bedyrade sin kärlek till Johan i tid och otid. När korven sa att han älskade Johan fick Johan nog och dumpade honom. Man vill ju inte att en ventepølse skulle ge uttryck för egna behov, det hade bara biffen lov till. En annan vän till mig, Maria tröttnade även hon på att dejta män på nätet. Under tio år av misslyckade försök med män hade hon alltid fallit tillbaka på samma ventepølse. Han var faktiskt den enda som inte hade megastora issues med sig själv. Den här okomplicerade korven hette Adam och var ambulanssjukvårdare. Problemet var bara att Maria hade känt honom sedan barnsben så för henne var det otänkbart att han kunde vara någon biff.  Med tiden växte dock något fram inom Maria. Kanske var han trots allt en förklädd biff? Han var ju snygg att se på, rolig, omtänksam och bra i sängen. Vad mer kunde man begära? Ingenting faktiskt. Han kunde ju förstås ha haft ett sommarställe i Monaco, en flådig bil och en yacht. Men allt det där var ju bara garneringen vid sidan av biffen. Om det var den Maria önskade sig kunde hon ju bara gjort en Ann Nicole Smith; skaffat sig en urgammal korv och se honom vissna för att sedan ärva alltihop. Nu var det inte så turligt nog, detta var den tryggaste form av kärlek Maria någonsin upplevt.  Om man söker kärlek lönar det sig att vara strategisk, se på de sociodemografiska variablerna. För paradoxalt nog är kärleken svårare att finna ju fler biffar som finns tillgängliga. Bäst är faktiskt att bo i en stad med lite eller medelmåttigt med biff. I Tranås, därifrån jag kommer, är utbudet så skralt att man gifter sig så fort man funnit den snyggaste personen i hela kvarteret. Ju större staden är desto mer utbytbar blir man. I Göteborg är chansen förhållandevis stor att man håller ihop, ett tag i alla fall, enna. I Paris blir man lika fort nedgraderad från en biff till en ventepølse som det tar för en person att kasta sig från Eiffel Tornet och splatta i marken, i New York lika fort som det tar att skriva ett sms. Men hav förtröstan, den stora kärleken finns! När man har delat tillvaron med samma person i fem år, och fortfarande känner sig som nyförälskad, ja då har man banne mig hittat rätt person. När man förstår Nils Ferlin dikten om kärleken, som det var ens egna ord, ja då är man lycklig. För vid 35 års ålder så fann jag min egen biff, Bjørn. Han gör mig lycklig varje dag. Så om hjärtat svämmar över av kärlek tills man nästan drunknar i den själv, ge inte upp! Annars kan man ju alltid inseminera sig åtminstone, eller adoptera.