Välkommen till pälsstaden Tranås

Sommaren 1986 flyttade min familj från lägenhet till en sanitär olägenhet. Mamma var höggravid och grät för att det nyinköpta huset var lika fräscht som en dynghög, som att grisar hade bott in det. Andra människors skit skapar lidande, man har nog med sin egen. Mamma var också gravidhungrig på junkfood och städade huset med en korv i ena handen och en trasa i den andra. Vårt hus stod beläget alldeles intill järnvägen och "Välkommen till Tranås, pälsstaden" skylten. Varje gång tågresenärerna kunde läsa skylten skakade hela huset. Inte så farligt, sa pappa, men då hade vi ännu inte tillbringat en vinter i huset för tjälen i marken gjorde att skakningarna fick en att dallra som en brulépudding om nätterna. Detta var förstås på den tiden innan man var smart nog att bygga ljudisolerande staket på båda sidor av spåret. Barnen roade sig med att dra upp saker på spåret bara för att få en glädjande skymt av en vitblek lokförare som förskräckt körde över tillhyggen med ett brak. Anledningen till flytten var på grund av tillökning i familjen, Robin, en riktig sladdis. Jag var mer glad för att få ett större rum än att få en lillebror. Till La Isla Bonita försökte jag att inreda mitt rum så fint det gick med rätt kassa förutsättningar, väggtapeter i flätad vass typ. Robin klämdes fram en morgon i februari när tågtrafiken fick huset att skaka som värst. Han var 12 år yngre än mig men blev fort familjens överhuvud, han lärde sig tidigt att skrik var bästa metod till att få sin vilja igenom. Med ett genomskärande eeeeeeeee, klarade han manipulera hela familjen, till och med pappa. Som alla barn, ville Robin försöka själv också när han inte ens själv visste vad han ville försöka göra. Eeeeeeee, eRobin kan! Eeeeeeee eävla gris, sa Robin vid tre års ålder och kastade sin napp på Smulan, som var familjens kelgris, bokstavligen. Robin var avundsjuk på Smulan, inte utan anledning för Smulan var ett litet original med ett fladdrande rosa tryne. Smulan tog upp Robins napp och började tutta på den och då skrek Robin igen, för det var ju hans napp. Vi bodde i Tranås, pälsstaden. PälsBruno var den enda fabrik som fortfarande sydde pälsar på åttiotalet eftersom pälsindustrin hade nått sin kulmen redan 20 år tidigare. Att Tranåsbor fick i sig en betydligt större mängd krom än genomsnittsbefolkningen talas det knappast om, krom användes nämligen vid pälsberedning och garvning av skinn. Högar med krom blev tvivelaktigt hanterade på Tranås sopstation, blågrön till färgen. Ingen skulle ta större notis om en sådan sak, det gjorde man bara på amerikanska filmer som Erin Brokovich (där Julia Roberts spelade huvudrollsinnehavaren för att rädda dricksvattnet i en liten amerikansk stad, men nog om det.) Någon gång under senare åttiotalet byttes Tranås skylten ut till det mindre glamorösa, "Välkommen till Tranås" kort och gott, utan någon vidare profilering om vad staden hade att erbjuda. För de allra flesta tågresenärer var och förblev Tranås en transportsträcka på en räls, där man passerat lilla Tranås lika fort som man uppdagade "Välkommen" skylten. Min bror var som de flesta ungar hypnotiserade av tv, billig och enkel barnvakt. Mamma hade lånat tecknade videofilmer från en väninna och en dag när Robin satt där och tittade på Önskeskogen tyckte mamma sig från köket höra konstiga läten från vardagsrummet. När hon kom in i rummet uppdagade hon att det som pågick på den rutan var värsta sexorgien som väninnan tydligtvis försökt att spela över med lite oskyldig barnfilm. De är loliga mamma, sa Robin nöjd och när mamma slog av filmen svarade Robin genast med ett illvrål, eeeeeee så Smulan grymtade till ifrån köket av rädsla. Men det slaget var förlorat så det hjälpte inte att han skrek sig blå för det passade sig inte att fyraåringar såg på...porr. Faktiskt blev jag den oförstående storebrodern så irriterad på min lillebrors skrikande att jag sa i ett svagt ögonblick alldeles innan jul att det fanns ingen jävla tomte, då skrek Robin av besvikelse och jag måste ha fått väldigt dåligt samvete. Inte konstigt det finns krig i världen, när syskon bråkar, sa mamma och suckade. Jag var faktiskt väldigt glad i min lillebror, han skrek ju inte alltid och när han sov tyckte jag bäst om honom. Han var ju så liten och jag hela tolv år äldre. Jag var ganska nördig, satt mycket på mitt rum, alltid prydligt och superstädat och lyssnade på Erasure, homovänlig pop. Min syster Madelene målade sig sotsvart under ögonen, städade inte sitt rum överhuvud taget, hängde på stan och lyssnade på depp rock. Det fanns egentligen inte så mycket att hänga efter, några förvirrade indiepop killar och de satt oftast inte på stan utan i någon bakgård och rökte på för att skingra småstadstristessen. Och syrran hängde definitivt inte efter raggarkillarna. Raggarna kom från Boxholm, Aneby, Mjölby o Kisa varje helg för att kretsade runt Vickes grill i sina halvrostiga vrålåk till bilar. Dialekten var och är (ö)känd. Tranås ligger helt på den småländska gränsen till Östergötland och det hörs, särskilt om man kommer lite utanför stan där r uttalas som o. Oaggarna var av den sedvanliga typen med stålkam och jeansjackor med nitar på, ganska genomsnittliga faktiskt. På Vicke stannade de till o beställde en hälften av varje, hälften mos och hälften pommes frites. En gång årligen gick också "Tranås cruising" av stapeln, raggarbilar från alla socknar och hålor i det småländska riket, gick på tomgång längs Tranås storgata för att visa upp sina bilar, samtidigt som staden fylldes av oktan och lukten av bränt gummi. Många hälften av varje gick åt då, samt ett par hundra liter hembränt. Det här är också idag en allra högst levande subkultur. Den kulinariska Tranåsrätten blev faktiskt känd på tv 1992 då Johanna Westman promotade häften av varje i Popitopp, men den blev lika fort bortglömd igen. Den fick i alla fall mer publicitet än kromhögarna, det var ju inget att stoltsera med precis. Oaggarna på stan utgjorde en stark kontrast till det sedan länge etablerade bibelbältet som sträcker sig genom hela mörka Småland. Dessa två extrema varianter av hembränt kontra bibelstudier utgjorde, och gör fortfarande staden till en levande stad med en massa intriger som människor älskar att nästla in sig i, i alla fall om det handlar om andra. Min pappa var alltid upptagen med att hålla ansiktet utåt, vad skulle grannarna säga eller vad skulle vännerna tro om man gjorde si eller så. Det resulterade i att han arbetade hårt på alla fronter, både med huset, jobbet och trädgården, sällan kunde han slappna av och njuta av sitt dagsverk, alltid var det något som skulle putsas och fixas och städas tills han blev alldeles utsliten och fick astmaattack, om och om igen. Att vår närmaste granne bestod av en blek deprimerad man som man aldrig såg skymten av med en ständigt bantande fru som packade köttfärs på Ica och som vräkte i sig mat nattetid var inte att ta i beaktning. Faktum var att pappa blev rasande när grannfamiljen närmast järnvägen, med härkomst från Kosovo byggde en altan som var skev, Han blev så arg att han skällde ut grannen så att polisen tillkallades och pappa bad om ursäkt för det. (Kära far jag menar inget ont, detta är underbar historia och är det något som jag kan skriva om dig som gör mig stolt över dig, är att du alltid varit arbetsam och väldigt pedantisk, för pedant, det blev jag också.) Medans syrran gjorde mamma konstant orolig med sin hänga på stan grej lekte min lillebror med lego. Mitt gamla lego var det mestadels. I den lilla staden, som för de flesta var en transportsträcka, satt han på köksgolvet och byggde bilar. När han satt där och funderade över livet så sa han till mamma att om han dog, skulle han ta med sig legolådan till himlen. Vad han skulle göra med legot i himlen, tja kanske bygga en legokopia av Jesus och ett par änglar, så mycket räckte legot till, i alla fall om Jesus varit 30 cm hög. Tidigt gjorde Robin sin röst hörd också på ett vokabulärt sätt och slängde ur sig den ena tillrättavisande kommentaren efter den andra. Man får inte tuta i tätbebyggt område, sa han när hela familjen satt i bilen på väg till Ullared. Pappa, som vid den tiden slutat snusa och övergått till att tugga nikotintuggummi, blev som alltid explosivt irriterad och man såg det genast på hans käkar som började gå frenetiskt. Tuggandet övergick på en sekund från en slött idisslande ko till ett kanintuggande. Mamma, som alltid tog ting med ro var mest orolig för att hon skulle få präktiga barn. Så hon sa till oss att göra det vi ville i livet, men bli inte präktiga. Sedemera kom Robin att presentera de tre B:na medans jag utvecklade mig åt de tre G:na. Bilar, brudar och bärs, kontra gay, glitter och glamour. Så lika till utseende, så olika till sätt. Den enda som ärvde fars temperament var min syster men präktiga blev ingen av oss. Åren kom och gick, skolavslutningarnas högtidlighet, den melankoliska kulmen på somrarna avlöste varandra fortare och fortare kändes det som och min lillebror växte upp till att bli en av de mest omtänksamma och harmoniska personer jag känner. Intet ont om Tranås, det är där jag är uppvuxen, jag blir nostalgisk när jag kommer hem, vilket jag borde göra oftare. Men det är människorna som gör staden och de människor jag älskar högst på jorden bor i mitt lilla Tranås, de är varken oaggare eller bibelstuderande utan någonstans mitt där emellan, vanliga härliga människor.