Tonårsfylla

På 80-talet kunde vem som helst köpa cigg lika obesvärat som man köpte en påse godis. Att röka på skolans område var dock inte tillåtet, det var därför det var populärt. Där stod ”Style” gänget från klass 9B och bolmade cigaretter vid cykelstället på rasten. Stylegänget bestod av Kalle (i sin applicerade Poco Loco skinnjacka), Fredrik (med MacGyver frisyr; läs hockeyfrilla) och Christian (som redan testat det mesta) samt tuggumidrottningarna Malin, Pernilla och Linda. Tjejernas frisyrer var levande exempel på datatermen ”copy-paste”, med fluffiga lejonmanar i perfekt Style imitation. Style hade året tidigare slagit igenom med sin hit ”Dover-Calais” på Melodifestivalen. Style tyckte ironiskt nog att Tranås var den tråkigaste håla de någonsin spelat i till trots för stadens alla fans med copy-paste frisyrer. Några gjorde en passiv revolt och bytte därför till Kim Wilde frisyr; fluff med krusat hår. Style blev givetvis väldigt upprörda över detta och bad Tranåsborna om ursäkt i mittuppslaget av ungdomstidningen Okej, eller inte. Att smygröka bakom skolhuset på rasterna gjorde dock inte livsledan bättre, för rökningen gav bara tristessen ett ansikte och cigarettröken var livsledans attribut. Man hoppades helt enkelt på att den grå vardagen skulle försvinna som genom ett trollslag. Men inte kom det någon fe från Askunge sagan och viftade med sitt trollspö. Det kom inte heller någon elak häxa som satte lite skräckblandad spänning i invånarna även om Ingela i kassan på Konsum hade varit perfekt kandidat, med sitt grå hästtagel till hår. Inte ens en sketen liten Tingeling kom för att förgylla Tranås. Men man kunde ju inte klandra en älva för det, vad skulle hon göra i Tranås när man själv inte ens ville vara där? Man hade inte roligare än man gjorde sig och därför började många laborera i kemi C2H5OH (etanol). Det var som att alkoholen delade tonåringarna i två läger, de som söp (de hippa) och de som inte gjorde det (nördarna). Det hela komplicerades ytterligare av religiösa aspekter. De kristna som inte söp (bibelnördarna) och de förtappade kristna som gjorde det (de ultrahippa). Ju större förbud, desto större frestelse, för alla vet ju hur det gick för Adam och Eva. Hade Gud avdramatiserat det där sabla äppelträdet med sin väsande orm hade Eva inte ens brytt sig om det (jo kanske lite bara). Som barn trotsade man enkla förbud som att peka i kyrkan eller röra vid en tavla på ett museum bara för att man såg ”förbjudet att röra” skylten. Eller så gick man över gatan mot röd gubbe eller slickade på lyktstolpen när det var 20 minusgrader ute (vilket för min del resulterade i en blödande tunga på väg till skolan). Mamma sa också att jag inte fick hoppa från byrån med en pinne i munnen, så då gjorde jag det. Jag skrapade upp hela gommen och lärde mig att många förbud var för att man inte skulle skada sig, men samtidigt ville man ju se vad som hände. För varje år som gick ökade behovet att trotsa förbuden. Tommy, Fredrik, Rickard och Henrik började snusa på konfirmationslägret i Gransnäs som 14 åringar. Fler anslöt sig till Stylegänget och började röka bakom skolan, däribland Jonas Friman. Jonas blev på kort tid också en av de ultrahippa, för han gjorde som ryssarna; bytte religionen mot flaskan. Far och mor Friman kom från en djupt kristen bakgrund inom Metodistkyrkan som hade nolltolerans till alkohol. De drack bara kaffe de, helst sena helgkvällar. När Jonas plötsligt uppdagade att kopparna inte innehöll kaffe, utan vin, insåg han den grandiosa hycklerin. Han bestämde sig för att göra som de gjorde, inte som de sa. Han anslöt sig till Style gängets vilda festande och intog alltid sin sprit i en kaffekopp. Han avslutade varje kopp med ett "amen" och många amen blev det. Hans föräldrar kunde för sitt liv inte förstå varför kaffekopparna försvann eller varför Jonas plötsligt började gå på Bibelstudie sammankomster sena helgkvällar. Själv var jag en hopplös nörd och drack varken öl eller sprit (till mammas glädje), för att det smakade pyton helt enkelt. När jag satt hemma på mitt rum en lördagkväll och spelade Nintendo, gladde sig Style gänget åt spritens euforiska effekter. Varje helg söp de och hängde utanför Folkparken. Berusade väntade de på ingenting, för att sedan kräkas och gå hem igen, rätt så meningslöst. Skillnaden mellan minderårig och vuxen var hårfin. Antingen var man gammal nog att gå in på Folkets Park, eller så var man det inte. Som minderårig söp man för att man inte fick, som myndig drack man för att man kunde, vissa saker förändras inte med tiden. Det fanns olika metoder att få tag i dessa ”beska droppar”, som sportjournalisten och ex alkoholisten Bengt Bedrup talade så mycket om på tv. Alla metoder innebar också olika risker, så man var tvungen att tänka strategiskt och göra en riskbedömning när man som tonåring inte hade någon ekonomi. Hipp:Gömde langad sprit utanför Folkets Park inför stundande fredagskväll med risk för att förlora alltihop. Stjälande:Letade upp någon annans gömda sprit och drack den med stor risk för att bli påkommen och nedslagen. Ekonomisk:Köpte en dunk hembränt med risk för att det var CH3OH (metanol) och bli både förgiftad och blind. Snål:Tullade på spriten i föräldrarnas barskåp och fyllde på med vatten, med risk för att bli påkommen och få utegångsförbud Högvinst:Föräldrar som i god tro köpte alkohol till sin tonåring. Stor risk för att det bara skedde en gång, någonsin.  En av mina bästisar, Agnetha hade alkohol i mängder. Eller rättare, hennes pappa hade en bar i vardagsrummet med diger spritsamling. Hon tillhörde den snåla kategorin, ”provsmakade” alkoholen och fyllde på med vatten i flaskorna vid behov. Och behov fanns, tur vatten var gratis. Jag fick vid ett tillfälle högvinsten, en stor flaska Baileys av mamma som jag drack upp på två dagar. Det var en både god, trevlig och oplanerad fylla i hemmets lugna vrå. Den oplanerade tonårsfyllan var bara en lyckoträff och således en engångsgrej. Med Baileys i kroppen klarade jag att varva alla 100 banor på ”Bubble Bobble” (spel) på min Commodore 64 (dator). Efter den incidenten fick jag dock bara miniatyrflaskor med Baileys av mamma som jag tidsenligt placerade på en prylhylla framför min spegelvägg tillsammans med mina parfymer. Oavsett om alkoholen avnjöts i finkulturens salonger eller i en brun papperspåse på en parkbänk utanför Kvantum i Tranås, oavsett om den inmundigades i klirrande kaffekoppar en lördagskväll framför Bingolotto eller på ett pojkrum framför tv-spelet så hade den samma effekt. Behaglig i små mängder, skitjobbig i stora, speciellt för alla runtomkring och särskilt för en person som Jonas Friman. Jonas tyckte då inte att alkoholen hade gjort honom till en fri man. Efter att många år ha härjat runt med det lokala rockbandet ”Whipped scream”, hamnat på otaliga efterfester, somnat på toaletter och parkbänkar fick han nog. Kulmen på det hårda livet nådde han en solig morgon utanför pizzera Harmony i metropolen Vetlanda. Han vaknade med en halväten vesuvio i ansiktet (eller kanske en spya) till ljudet av tre blå Disneyfåglar som sjöng vackert för honom om haschpsykos och levercirros. Han bytte därför ut sitt ”Amen” mot ”Shanti” (inre fred), flaskan mot religionen till hans föräldrars stora glädje. I samband med sin drastiska vändning sände han också sina föräldrar ett paket. Det innehöll 12 kaffekoppar, men anonym avsändare. Johan återförenades inte med Metodistkyrkans vänner som sina föräldrar, han blev asketiskt buddhistmunk i Tibet, till föräldrarnas förtret. Många år senare fick de dock ett vykort ända från Tibet. På det stod det något kryptiskt som att hoppas kaffet smakar, oavsett tidpunkt.  Stylegänget upplöstes lika fort som popgruppen Style (även om de precis som gruppen hade revivals var tionde år sån cirka), fast utan copy-paste frisyrerna. Själv fortsatte jag med mitt Nintendospelande ända till dags dato, nyare hårdvara, bättre spel. Tragiskt eller glädjande? Tja, kanske båda, ibland också med en hel flaska Baileys till, den i miniatyrformat.