Självbedrägeri.

Jag står i sjukhusfönstret vid åttatiden en torsdagmorgon, gäspar och ser ut över sommargrönskan. Där nere på gården växer rhododendron i flera kulörer, rosa, lila, röda och vita. En sol skiner från en molnfri himmel och jag börjar dagdrömma. Tanken stiger som en heliumballong emot den oskyldigt blå himlen. Om jag var ledig nu skulle jag plocka en korg full av godsak... nyttigheter och ta en båt ut på de glittrande böljorna. Jag skulle lämna stadens stress och gå av på en liten ö i skärgården någonstans. Jag skulle lägga mig på en klippa vid vattnet, lyssna på sommarpratarna på min bärbara radio och bara vara, denna tidiga sommarmorgon.   Så tänker jag förnöjd, ja det skulle jag. Men det är bara bullshit, för i själva verket skulle jag inte det. Faktiskt, om jag var ledig, skulle jag ligga och snarka som Homer Simpson klockan 08 och förmodligen dregla på kudden som Homer, ja jag gör sånt ibland. Sedan skulle jag vakna runt tio och slösurfa på mobilen i sängen. Klockan elva skulle jag klia mig i håret och gå upp, rota i kylskåpet av gammal vana efter något gott. Och fann jag inte det goda skulle jag leta vidare i skafferiet efter något onyttigt (fastän jag inte äter sånt) och sedan skulle jag äta det. Och efter det skulle jag givetvis blir irriterad för att vi hade godis hemma, vad dumt! Självbedrägeri; när vanans makt kör över alla goda vanor man försökt odla fram med åren, och de åren börjar bli ganska många nu, hm.    Plötsligt ringer patienten på ringklockan, jag blir avbruten i min dagdröm och skyndar fram till patienten och assisterar plikttroget i vad som än ska assisteras. Jag hämtar frukost till patienten, fast fel juice, det är faktiskt apelsin och inte äpple han vill ha. Jag hämtar apelsinjuice jag. Jag ordnar och ställer patienten, jag frågar var han lagt sin deo. Det är inte så viktigt, svarar han. Jodå, säger jag och mummar honom frenetiskt. Jag renbäddar fort sängen och när jag byter "putevar" berättar jag för patienten att det heter örngott på svenska. Jag undrar i mitt stilla sinne varför det heter örngott egentligen. Sedan fluffar jag kudden med ett invant knyck innan patienten ska lägga sig ner igen.    Jag delar piller och ler falskt åt patienten när han spiller ut hela urinflaskan på golvet så jag får torka en liter kiss. Då mår patienten illa så jag får sluta torka och ge honom en injektion mot illamåendet. Jag frågar patienten, när jag ligger på knä under sängen och torkar den resterande urinen, om illamåendet är borta nu. Patienten säger att det är borta. Så bra då säger jag och skurar golvet tills jag blir alldeles svettig och råkar torka mig i pannan med den kissiga plasthandsken, nurselife. Detta arbete är precis som i de amerikanska sjukhus serierna... om man tar bort bakgrundsmusiken, spänningen och romantiken.   Sedan checkar jag patientens vitala parametrar och ringer läkaren och frågar vad jag ska göra med den otillfredställande blodgasen. Läkaren svarar irriterat att det kan vänta till en annan (obestämd) tidpunkt. Jag blandar antibiotika, delar piller, byter om förband på operationssåren och hela tiden känns det som om något fattas mig i vardagen. Det är varken bakgrundsmusiken, spänningen eller romantiken som saknas även om det hade varit trevligt att bli akompanjerad med lite klassisk musik när jag torkade kiss.    Jag behöver en belöning, den ska komma momentant och ge omedelbar effekt. I brist på denna belöning går jag ut i köket och frågar kökdamen om det finns några... mandlar, som en patient gärna har lust på. När hon vänder sig om stjäl jag en nygräddad fralla, en klick smör och en skiva ost. På väg ut ur köket frågar köksdamen om jag inte skulle ha mandlarna, eh, svarar jag, nä, patienten ångrade sig visst. Sedan äter jag fort upp frallan och sköljer ned den med äppeljuicen patienten inte skulle ha. Jag noterar att juicen ser ut precis som patientens urin.    Plötsligt dyker belöningen upp på bordet i personalrummet. En givmild sköterska har förbarmat sig över det implicita, kollektiva begäret. -Men Margaretha, svarar Hanna med den giriga blicken på chokladskålen. -Du skulle verkligen inte ha ordnat med godis, jag är på diet. Men Hanna är den första att ta en bit ur skålen och flera därtill. Samtliga muttrar över hur onyttigt det är medans alla utan Vivianne kastar sig över skålen som ett utsvultet fiskstim. Så onödigt, säger jag mellan bitarna. Utsvultna sköterskemunnar tömmer skålen på några minuter. Vivianne ser på oss med avsmak, hon som bara åt en morot till lunch och ett glas vatten till efterrätt.     Med ett nytt överentusiastiskt leende som avslöjar choklad mellan tänderna, går jag med lätta steg och förnyad ork in till patienten,  fluffar kudden fastän jag inte blivit ombedd att göra det. Jag hämtar rätt sorts juice till patienten och dagen känns sådär perfekt och meningsfull som den bara kan göra av att ta hand om sjuka människor. Chokladens rus har inget med saken att göra, livet är underbart!