I ett grönt radonhus

På Götgatan 29 växte jag upp, i ett grönt radonhus. Att huset var gjort av radon präglade inte min uppväxt på något sätt men i de förskönade minnenas lund, förvrängda av åren som gått minns man ting oftast som bättre än vad de kanske var. I mitt pojkrum hade jag ett litet takfönster. På kvällarna låg jag i min säng och tittade på stjärnorna och tänkte att om jag sträckte ut handen genom fönstret kunde jag nå dem. Jag tyckte om blommor och hade en udda samling av kaktusar, några blommade. Kaktusar var bra, de behövde så lite skötsel. De trängdes om plats på en trähylla vid sidan av mitt takfönster. Ett tag hade jag också en stor high chaparall kaktus vid min säng men den välte över min far när han en kväll läste en godnatt saga för mig. Jag visste ingenting om karma då. Mitt rum var litet, men en liten pojke behövde inte så mycket plats, sängen var alltför stor att sova ensam i. Pappa prenumererade på en tidning som syster och jag lusläste. "Det okända" hette den och den bestod enbart av konspirationsteorier om utomjordingar och kontakt med främmande väsen, andar och spöken. Min far var mycket intresserad i ufologi och var övertygad om att utomjordingar besökte oss, kanske till och med vårt gröna radonhus på Götgatan 29. En artikel beskrev hur en utomjordning kom in genom ett fönster till ett sovande par i Arizona och tog tag i anklarna på en sovande man som fick svåra brännskador. Med stora ögon tittade jag o min syster på varandra och med barns logik bestämde vi oss för att blockera eventuella rymdmän bränna våra anklar genom att placera sagoböcker på höjden vid fotändan på våra sängar så att inga rymdmän kunde nå våra ben. Inga rymdmän kom heller och gjorde detta otäcka så det fungerade tydligtvis. Jag spenderade mycket tid hos mormor på landet i det idylliska Knutstorp som barn. Mormor berättade om allt möjligt spännande som vi inte fick göra, så då gjorde vi det. Vi fick inte leka i träsket vid bäcken om vinter, vi kunde drunkna. Min syrra gick genom isen men jag räddade henne med min vante som föll av, men hon kom upp på land ändå. På sommaren fick vi inte gunga i den nyinköpta hammocken. Så då gjorde vi det tills den välte och min kusin Sussi sprang in för att skvallra, men jag hann före. Jag sa att hon vält hammocken och då blev mormor arg och sa att hon fick genast gå och lägga sig. Skvallerbytta bingbong, sa jag. Sussi blev rasande och när hon gråtande sa att det var jag som vält hammocken, sa mormor att det var fult att skylla ifrån sig. Jag däremot, sken som en ängel med en gloria på huvudet om än skev av lögn, och jag fick titta på tv med mormor tills jag blev trött. Mormor sa att vi inte fick gå till soptippen vid slutet av sädesfältet för där hade man slängt skrot efter att Ekbackas vinfabrik brann upp 1963. Så då gick vi dit och fann gröna flaskorna med ”Ekbacka´s Herrgårdsvin” etiketter. De kastade vi på stora stenar och skar oss i fingrarna. Mormor sa också att vi heller inte fick gå och till Bålsjön, för där spökade Bålsjökärringen. Samma dag som Bålsjökärringen introducerades i våra barnasinnen kunde vi inte motstå frestelsen om att få en skymt av denna kärring. Så vi gick grusvägen genom den småländska skogen som kantades av både smultron och rödklöver för att besöka Bålsjön. Bland höga tallar där vägen övergått till en snårig gångstig fann vi Bålsjön, som i själva verket var en tjärn. I värmen steg en doft av rosmarin och tallbarr samt en svag unken doft från vattnet. På tjärnen växte mossa och när vi fann oss fram till tjärnens trolska vattenyta, stilla och spegelblank, började vi sjunka i mossan. Våra stövlar fylldes fort med vatten när vi förundrade såg på tjärnens vackra röda näckrosor. Vår nyfikenhet  byttes raskt ut mot skräck när vi sjönk ner i mossan och hela marken gungade när vi försökte ta oss tillbaka upp på fast mark. Tillbaka hos mormor med lera upp till knäna kunde vi inte annat än att berätta vad vi gjort och mormors tyska visdomsord fastnade inte i våra unga sinnen. Någon Bålsjökärring såg vi inte men vi kunde mycket väl föreställa oss att hon spökade där eftersom hon själv hade gått ner sig i mossan och drunknat för längesedan. Det fanns också andra främmande väsen vi var rädda för. Min mormor var en klok och snäll person, men skrämma oss det kunde hon om vi inte ville sova om nätterna. -Sov nu ungar, sa hon plötsligt en kväll med sin tyska Silvia brytning. Annars kommer Nachtschlappe och tar er. Vilken fasa att bli tagen av den där nachtschlappe, vi förstod direkt att inga böcker på sänggaveln skulle kunna undanmanövrar ett monster med så obehagligt namn. Därefter blev nätterna på landet i mormors hus kusligt mörka och långa. Det man skrämde barn med för att de skulle vara snälla och sova, hur opedagogiskt det än må vara, fungerade onekligen. Och nachschlappe blev med tiden bortglömd för att i vuxen ålder göra sig påmind igen när mormor skrockade och sa att det vi varit så rädda för var hennes natttoffla som på tyska heter just det, nachtschlappe.