V 26: Stress och hormoner

Den här veckan är den allra första då jag har känt mig lite svag mentalt. De senaste dagarna har jag haft stresskänslor/ångest i kroppen,  vilket gjorde att jag igår tog beslutet att inte åka till Way out west idag. I vanliga fall hade jag nog kört på ändå, men är man gravid så inser man att det är det enda som är viktigt och att det är värt att ta det lite lugnt och missa sånt som är roligt. Enligt egen analys har jag nog kört på lite hårt med olika uppdrag de senaste veckorna. Inte så att jag har jobbat mer än 100% (det gör jag nästan aldrig som frilans) utan mer att jag har tagit på mig uppdrag som ställt höga krav prestationsmässigt och legat och gnagt i bakhuvudet. Det i kombination med att jag har ignorerat kroppens signaler litegrann och jobbat på trots att det värkt både här och där. Får försöka lyssna lite bättre framöver helt enkelt.  Det känns dock redan bättre idag så jag håller tummarna för att det är tillfälligt. Kanske spelar hormoner in på ett hörn, eller bara det att vad jag går igenom just nu är så världsomvälvande! Är det något jag lärt mig är det att inte grubbla för mycket för att hitta svar, utan bara acceptera, andas, ta det lugnt och vara snäll mot sig själv. Så det ska jag fokusera på!  Igår var vi hos barnmorskan och fick mäta magen för första gången. Den ligger precis på kurvan och är alltså helt normalstor! Skönt att veta att allt växer som det ska. Mina blodvärden var också bra och hjärtat slog fint. Inget att anmärka på alltså!  I övrigt är det så himla mysigt att känna lilla Kornis röra sig så mycket där inne. Börjar typ gråta nu bara jag tänker på att ligger där och myser (som sagt, hormoner^^) och ibland gör sig påmind genom att trycka ut en fot eller hand. Till och med när han sparkar på min urinblåsa så att jag hoppar till av obehag är det gulligt, och nu börjar jag längta efter honom på riktigt. Det blir verkligare för varje dag.  Jag tror även att vi små smått börjar närma oss ett namn... :-)  Veckans matfundering: Se till att äta! När jag blir stressad blir helt och hållet osugen på mat, så det känns väldigt viktigt för mig just nu att se till att jag äter ändå. Idag funderar jag på om jag ska gå bort till nyöppnade Franky's och äta en burgare, det går alltid ner! Fortfarande inga cravings eller sug. Det närmsta jag kommer är att jag ibland är sugen på rimmad lax och köttbullar (ej i kombination), men det kan man ju vara ändå så det är nog inget speciellt. Någon som har fått cravings i slutet av graviditeten? Vill så gärna kunna säga att det var NÅNTING jag fick dille på!!