Stockholm

Igår vid tre-tiden satt jag på ett möte på Söder när Martin ringde mig. Jag tryckte bort honom först, men när han fortsatte ringa valde jag att svara för att be honom sluta störa. Han lät uppjagad och frågade vart jag var, "inte i centrala stan va?". När han berättade vad som höll på att hända, han kunde se allt utspela sig live utanför kontorsfönstret, fick jag en så otroligt obehaglig känsla i kroppen, som ett illamående. Mötet kom av sig och vi avslutade. Ringde alla mina nära för att höra vart de var medan jag satt på bussen hem samtidigt som jag fick uppdateringar via nyhetssajter. Tunnelbanan hade slutat gå så alla bussar och alla gator var fulla av folk, det var som en stor vallfärd av människor som alla rörde sig bort från stan. Jag valde att hoppa av bussen vid slottet eftersom det kändes obehagligt att sitta i ett stängt utrymme och promenerade resten av vägen hem genom bakgator - för första gången med en önskan om att inte bo mitt i city. Alla planer för eftermiddagen - göra film, redigera, svara på mail, laga middag - fick vänta och resten av kvällen spenderades framför TV:n.  Jag skulle egentligen suttit på ett flyg upp till Åre just nu. Pressresa med övernattning och skidåkning. Även om jag hade sett fram emot det är jag glad att resan ställdes in av arrangörerna. Det hade inte funkat att stå i en skidbacke och äta fin middag idag. Att vara hemma är det enda jag vill. Imorse vaknade jag 05:50 och kände en sån tomhet. Några hundratals meter från där vi bor har folk dött, folk som när de vaknade igår morse inte hade en aning om att de skulle dö. Det är så overkligt.  Det går inte att säga så mycket mer. Mina tankar går till alla drabbade. Nu ska jag göra det jag alltid känner för när jag är ledsen: baka en kaka. Det är de små sakerna som ger trygghet i såna här situationer. Kram på er!