Ett liv utan hormoner.

Det här är kanske lite off-mat-topic men det handlar om hälsa och välmående så det känns ändå relevant. Dessutom vill jag gärna höra från er och om ni har erfarenheter av samma grej.    För några månader sen bestämde jag mig för att sluta med p-piller. Reaktionen jag får från människor när jag berättar detta är ofta "Oh, ska ni skaffa barn?" vilket ju känns lite deppigt för det påminner om att jag är i en ålder då det inte längre hade varit så konstigt, men struntsamma – vi ska inte skaffa barn utan det här handlar helt och hållet om min ovilja att fortsätta stoppa kroppen full av hormoner. Jag har ätit p-piller oavbrutet sedan tonåren och har därför egentligen aldrig känt min vuxna kropp i sitt "naturliga tillstånd". Bara tanken på det gjorde mig rädd och gav en mildare existensiell ångest. Vem är jag egentligen? Dessutom fick jag höra från fler och fler människor i min närhet som slutat att det var det bästa de gjort, att de kände sig lättare till sinnet, att de lärde känna sig själva och sin kropp på ett nytt sätt. Och hur bra kan det egentligen vara att hålla på att mixtra med sin menstruationscykel? Så jag slutade.  Nu har det gått drygt 3 månader och än så länge har jag upplevt:  – Mördande mensvärk  – PMS-depp varvat med irritation  – Finnar och allmänt dålig hy – Livlöst hår    Vafan? För någon som aldrig haft mensvärk, inte får finnar och har helt okej (läs: ser vanligtvis inte dött ut) hår så blir det här påfrestande. När kommer alla de där positiva grejerna? Är detta mitt "naturliga tillstånd" eller håller jag bara på att avvänjas, som en rökare som slutar röka och blir tjock och grinig den första perioden? Jag vill verkligen inte börja äta p-piller igen men det känns ju trist om man ska behöva stå ut med sånt här resten av livet. Någon som vet?  Hur som helst, idag är det fredag så vi kan ju istället för att tänka såna där jobbiga saker vi tjejer får gå igenom pigga upp oss med en bild på en helt exceptionell hamburgare från Smashburger i San Diego: