Att inspirera med bilder.

Vid något tillfälle har jag fått höra att någon inte tycker att min blogg är bra eller läsvärd, för att mina bilder inte är tillräckligt inspirerande. Först blir jag lite ledsen *ingen gillar mig, buhu :(*, sen blir jag irriterad (vafan, läs inte min blogg då) men sen när jag gått igenom hela registerat av känslor så inser jag att det nog bland många finns en förväntan att bilder som publiceras på en blogg ska vara perfekta. Hur många bilder ser vi inte dagligen i våra flöden med lyxiga frukostar på sängen, härliga middagar där vackert manikerade händer helt spontant tar en bit av den sotade tonfisken samtidigt som bilden tas, magnifika dekorerade cupcakes som bara har "slängts ihop" till barnen en eftermiddag like it's nothing?    Jag tycker att det är kul att styla bilder och speciellt när jag gör ett recept som jag har lagt lite mer tid på. Klart man som läsare vill bli inspirerad, och ibland räcker det med ett fint underlag och något grönt för att lyfta en bild från något ordinärt till extraordinärt. Men jag hade blivit galen om jag kände behovet att göra så varje dag, hela tiden. Galen! Det ser så effortless ut men ni ska bara veta vilken tid det kan ta för att få till den perfekta matbilden. Ljuset, rekvisitan, uppläggningen, porslinet, ALLT behöver tas hänsyn till. Och så står man där med en kall maträtt som inte alls smakar så gott som när den var varm, och vad är det då värt? Varför hålla på att anstränga sig till döds bara för att upprätthålla nån fasad om att livet man lever är så perfekt och vackert hela tiden? Jag tar hellre en bild på maten vid min smutsiga spishäll med fettfläckar och får tid över att faktiskt njuta av det jag lagar. Och så kan man lägga manken till ibland, när det verkligen räknas. Så känner jag i alla fall. Nu vet ni! Puss!