Skriver om mamma och börjar gråta.

  Idag har jag jobbat i julruschen, hämtat Edvard på dagis och fått kladdiga kramar samt åkt hem till Kummelnäs för att familjehänga. Idag fyller nämligen min mamma 53 år men hennes existens borde man egentligen fira varje dag.   Min mamma är min största förebild och trygghet. Det är henne jag ringer när kroppen värker av sorg, när det har hänt något kul eller när jag bara behöver snacka skit med någon. Hon kan de latinska namnen på hundratals växter och lär mig allt hon kan om illustration, hon är dålig på huvudräkning och hatar när man skrämmer henne, hon gör världens godaste sallader av det som finns i kylskåpet, blir galen om det inte är kliniskt rent hemma och gillar att klappa paddor och att gräva i komposten. Mamma har alltid objektiva och kloka saker att säga om man är ledsen och hennes hår doftar så gott att jag brukar begrava ansiktet i det när vi träffas. Vi skämtar snuskigt, skrattar högt och ohämmat åt samma saker och ger varandra ständig inspiration och glädje. Varje dag är jag tacksam över att just hon är min mamma.