UTVECKLINGSSTÖRNING!

Jag har varit diagnostiserad med lindrig psykisk utvecklingsstörning & de ger en person rättigheter till LSS om man har behov av det. För mig har det ej blivit bra! Jag fick min diagnos som 16åring & har aldrig gått i särskola. Omgivningens bemötande har varit negativt då jag gör allting fel, borde lyssna på vad jag har möjlighet till inom Lss, de har varit grova kränkningar, mobbning & psykisk, fysisk misshandel & som 17åring blev jag utkastad hemifrån. Jag blev då placerad inom SiS, familjehem, jourhem & tillslut ofrivilligt på ett gruppboende inom LSS. Ingen behandlade mig bra utefter mina diagnoser som skulle förklara att jag var några år yngre i utvecklingen. Jag var djupt deprimerad, självmordsbenägen & inte minst vilsen då mina föräldrar svek mig obeskrivligt hårt. Vi fick heller aldrig någon hjälp att kunna reparera våran relation. Jag har inte fått någon ordentlig långvarig psykologkontakt förrän jag var 26år gammal & de pågick i 1år. Jag hade noll koll vad det innebärde med LSS. Jag hade inte fått förklarat för mig vad mina diagnoser innebärde för mig förrän jag blev vuxen. Jag bodde inom LSS i 2år, först i en lägenhet där vi boende hade enbart varsitt rum, delade toalett, vardagsrum, kök & sedan i ett nybyggt gruppboende med varsin lägenhet. Jag trivdes aldrig & behandlades väldigt dåligt. Mådde dåligt av deras behandling & bemötande på en nivå som inte blev rätt för mig. Nu hade jag även fått mer förståelse över mitt eget liv. Jag tog kontakt med personligt ombud som direkt insåg att detta är inte rätt för mig & de är nånting som inte riktigt är rätt med diagnoserna. Vi fick igenom en ny utredning när jag var 21år. Då hade jag även flyttat till en egen bostad i det kommunala bostadsbolaget & fick stöd av boendestöd. Den nya utredningen blev bristfällig & förändrade ingenting sedan tidigare. Boendestöd hjälper dig med rutiner & en spark i baken för att ordna saker&ting. De får oftast inte göra fysiskt arbete åt dig. I början fick jag även hjälp med körning till/från affären men de togs bort av kommunen tyvärr. Jag bodde i min etta under ett år sedan skedde privata saker ifrån min familj igen som gjorde att jag behövde komma därifrån & skaffade en 3a i ett samhälle på landet. Där jag bor än idag. När jag var i kontakt med arbetsförmedlingen så blev jag ordentligt kränkt. Där satt en psykolog som trodde hon kunde hela mitt liv utan att ha träffat mig förr & som la fram saker som "du har gått i särskola, du har en utvecklingsstörning & kan inte arbeta" jag blev helt paff & satt tyvärr tyst men mycket stämde ju inte alls. Jag blev vad arbetsförmedlaren kallade det "svartlistad" för hela arbetsmarknaden att inte vara arbetsför överhuvudtaget. Kränkande & otroligt fel då de borde slussat mig vidare istället. Jag har varit sjukskriven ifrån att jag var 19år med aktivitetsersättning. Jag har känt mig vilsen att behöva tillhöra LSS & ha utvecklingsstörning på papper. Jag har fått svar ifrån psykiatrins öppenvård att "Du är inte välkommen pga att du har en utvecklingsstörningsdiagnos". Jag reagerade starkt & tog kontakt med patientnämnden & efter 14 månader fick jag svar ifrån verksamhetschefen att de ej får gå till såhär & jag fick en kuratorskontakt. Då var jag även i en kris. Jag har även fått ifrån vårdcentralen "Vi behöver inte hjälpa dig med ditt psykiska mående om du har en utvecklingsstörning".Jag har verkligen stått handfallen där ingen tar ansvar & ingen vill samarbeta. De finns även en sysselsättning som jag vill gå på "psykiatrisk rehabilitering" där man får dreja med lera, sy saker, snickra, måla, skapa saker, sticka & virka, spela spel, gå promenader ihop där jag verkligen vill kunna vara men blivit nekad pga kommunens riktlinjer att "en person med utvecklingsstörning ej får medverka där." Det har varit kränkande verkligen då det ej finns motsvarande för mig inom LSS. Under 3årstid mellan 21-24årsåldern tog jag tyvärr massa saker på avbetalning, smslån & snabblån. Snabba pengar för shopping då det dövade mitt psykiska dåliga mående tills kronofogden knackade på dörren & jag insåg vilken fälla jag satt mig i. Då hade jag inte berättat för någon hur de låg till. Jag fick en kollaps totalt & hamnade på psykakuten efter en överdos på paracetamol.. Jag kontaktade LSS & dem tog beslut om behov av förvaltare. Jag förstod inte vad de innebärde där & då. Jag blev av med all rättshandlingsförmåga, bankdosa, visakort, swish & bankid fick jag inte tillgång till & plötsligt får jag veckopeng att leva på. Vilken 24åring accepterar att leva på det viset? Jag fick inget gehör & förvaltaren samarbetar inte alls. De sas även i tingsrätten att de vore bra med att ordna skuldsanering. Än idag har det inte ordnats då de haft ursäkter som "det tar tid, det är mycket pappersarbete att göra" men de är deras arbete & dessutom betalar jag deras lön. Jag har mått väldigt dåligt över att ha förvaltare, de har varit dålig kommunikation & verkligen ett övergrepp för mig som person! Jag har fått migrän, kraftigt sämre syn med nya glasögon var 6e månad & minnesproblematik just av att behöva stressa så med att myndigheter jobbar enbart emot mig. Väldigt frustrerande.Jag har även idag 2 barn som jag älskar högt av hela mitt hjärta men som jag pga min utvecklingsstörningsdiagnos & deras felbedömda föräldrarollsutredning inte får bo hos mig & enligt socialtjänsten kommer de aldrig bli någon hemflytt men jag kämpar på & de kommer inte kunna knäcka mig överhuvudtaget & en dag vinner jag. Barnen har LVU men jag är deras vårdnadshavare.Jag har ingen relation till mina föräldrar, syskon & andra släktingar idag sedan tidiga 20årsåldern. Jag har få vänner & bor ensam med mina katter. Nu när min utvecklingsstörningsdiagnos är borttagen kommer det 100% bli att jag slipper förvaltarskapet & får en godman istället. Jag får då rätt att göra vissa saker själv & andra saker med stöd. Jag kommer inte heller tillhöra LSS mer utan istället vuxenenheten & de gör enorm skillnad & nu blickar jag bara framåt & tycker de är viktigt att beskriva hur jag har upplevt det att tillhöra LSS & ha en felaktig diagnos som gör att samhället kan ta övegripande beslut där du inte får medverka ordentligt! Känner man sig kränkt, felbehandlad så är det även väldigt viktigt att berätta för någon annan om det! Personligt ombud, boendestöd, godman, förvaltare, kurator, psykolog finns att finna i de allra flesta kommuner i landet.