En krönika om mig och min bror

Efter att ha spenderat tiden mellan augusti 2015 och januari 2016 med att skriva gymnasiearbete om syskonpsykologi och hur det påverkar vår personlighet, har det riktigt kliat i min fingrar till att få analysera och jämföra mig och min storebror. Själv har jag alltid sett mig som det ansvarsfulla och “vuxna” barnet utav oss två och min storebror en aning lat som gärna smiter ifrån sina sysslor. Allteftersom har jag dock börjat inse att vi mer eller mindre är stereotyper av äldsta och yngsta syskonet utifrån psykologerna Alfred Adler och Frank J.Sulloways teorier. Precis som de flesta yngre syskon lämnade jag staden jag växte upp i så fort jag fick chansen och  har planer att flytta till London efter studenten. Medan min storebror stormtrivs i Vetlandas lilla samhälle och vill mer än gärna bo kvar. Efter att ha skrivit arbetet fick jag även lära mig en ny egenskap hos mig själv, jag kan läsa texter upp och ner. På grund av att det alltid var min bror och hans vänner som var “tillräckligt stora” för att ha hand om spelreglerna, var jag som lillasyster tvungen att utveckla kunskapen för att få en så ärlig chans till att vinna som möjligt. Självklart lyckades ändå alltid den äldsta av oss ta hem spelvinsten.Det som mest slog mig och passar som handen i handsken hos oss två, och troligen majoriteten av alla syskonpar runt om i världen, är sättet vi får vår vilja igenom. Jag vet inte hur många gånger min bror har använt sig av hot under vår uppväxt för att få mig att göra som han säger. Jag misstänker att jag troligvis räddade livet på mina älskade dockor mer än ett dussintal gånger genom att lyda! Det allra bästa exemplet när det kommer till mig hände för endast några månader sedan. Jag bad pappa köpa en honungsmelon när han var och handlade, men till min besvikelse glömde han självklart bort. Jag med mina cravings tänkte dock inte ge upp hoppet om min melon, så jag knackar på till min bror och frågar lite snällt om han möjligvis skulle kunna köra mig milen in till Maxi. Stackaren låg nedbäddad i sin säng, bakis och allt annat än på humör att stiga upp och ge sig ut i höstmörkret, så han säger såklart nej. Jag som längtat efter melonen hela dagen bryter totalt ihop och springer in i mitt rum som ligger vägg i vägg med hans och börjar störtgråta. Efter att han har fått lyssna på mitt tjutande i 10 minuter utan några tendenser på att jag kommer lugna ner mig, slänger han av sig täcket och stormar in i mitt rum och säger “Jag kan väl köra dig då, om det är så himla viktigt för dig”. Jag tystnar direkt och hoppar upp ur sängen med ett leende på läpparna. Även att vi har haft våra dispyter med varandra under de snart nitton år jag levt, är han en av de bästa personer jag känner. Dock kommer jag troligtvis aldrig byta min uppfattning om att han är lite lat och att jag är en vuxnare person än honom.