Tiden i livet handlar enbart om människans prioriteringar

Hej på er gullisar!! Jag varnar redan nu för er som hatar när jag skriver långa inlägg att detta kommer bli ett sådant. Så skippa bara att läsa i så fall tänker jag. Jag fick häromdagen syn på en bild som någon delat på Facebook, där personen i fråga som lagt ut detta inlägg ursprungligen förklarar hur hon delar sig själv i tusen delar för att hinna med allt i sitt liv, och för att hinna vara aktiv med familj, egen företagare, andra arbeten osv osv. Vilket jag tyckte var väldigt intressant att läsa. För precis som hon även skrev i inlägget hör man alltför ofta människor, främst vuxna, säga "jag har inte tid"... Vadå inte tid? Hur menar man när man säger en sådan sak egentligen? Jag kan också säga att jag inte har tid ibland, absolut, och det är inget fel med det tänker jag. Men om folk bara visste hur ofta man delar sig själv i tiotusen delar för att hinna med allt och alla som man faktiskt prioriterar i livet. För någonstans när jag går tillbaka till mig själv, så hatar jag när folk uttrycker sig med "jag har inte tid", för vi alla har tid, det handlar bara om hur vi prioriterar vår tid, och hur värdefull vi ser den tid vi har i livet. Jag ser min tid här i livet som väldigt värdefull, jag vet ju liksom inte hur länge jag lever till... därför är det bäst att leva nu och skaffa sig tid till allt man vill göra, för imorgon kan det vara försent. Lite carpe diem över det hela!! Förra läsåret (japp, delar hellre upp mitt liv i läsår än vanliga år...haha) så arbetade jag 90% på en förskola, där jag var på plats fysiskt i princip varje dag, lite färre dagar psykiskt, men det är en annan femma. Stressen hängde över mig, jag tränade ett glatt gäng fotbollstjejer på 100% - vilket innebär 1,5 timme 2 ggr/vecka hela året och 2 matcher per helg, från april - oktober. Dessutom hade jag ett extrajobb vid sidan av. Jag skulle hinna med att träna själv 3 gånger i veckan också (detta fick dock ofta bortprioriteras). Jag hade en familj jag gärna umgicks med när jag hann, en farmor att fika hos och hälsa på kusiner i Stockholm osv osv. Dessutom ville jag gärna hinna med och träffa mina vänner när den tiden fanns, vilket den gjorde alltför sällan... Det skulle handlas, tvättas, städas etc etc. Japp, livet var lite kalabalik emellanåt! ÅFF ringde, ville ha hjälp med bilbingon samt att vi hade bollkallar hela säsongen på alla hemmamatcher. Två sommarcuper, typ en veckas semester och avkoppling, där jag verkligen släppte allt. Psykologbesök osv osv. Direkt efter det började skolan på 100% och jag prioriterade den högt, samtidigt som jag insåg att man inte orkar ha ett livstempo på 320 hela tiden... så det fick jag dra ner på liksom. Vad vill jag då säga med detta? Jo, det jag vill komma fram till egentligen är att alla människor har tid, det handlar verkligen bara om prioriteringar. Jag prioriterade bara mig själv den veckan jag hade semester förra året. Annars prioriterade jag andra människor hela tiden. Varje dag. Det kanske har gjort så att jag kraschat lite idag, men det var värt det där och då. Dessutom vill jag komma fram till det faktum att jag hör alldeles för många föräldrar säga att dem inte har tid med deras barns fritidsaktiviteter. För det första, vem har satt barnen i de fritidsaktiviteter dem går på? Antagligen du som förälder. Borde du inte vara lite intresserad av att se ditt barn i dennes fritidsaktivitet då? Jag kanske är helt ute och cyklar. Jag har inga barn själv, så svårt för mig att reflektera kring detta egentligen. Men jag vet att jag kan gå tillbaka till mitt flicklag, där jag ändå väldigt sällan hör kommentarer som "jag har inte tid att följa med mitt barn idag". Jag fattar att man inte har tiden 24/7 att vara med sitt barn, och ibland går det bara inte ihop sig. Men att konstant säga att man inte har tid, köper jag inte alls. För det andra, varför skaffar man barn om man inte har tiden att vara med dem? Barn kräver tid, det vet jag, och det är jag glad för. Jag förstår därför inte alls argumentet att jag inte har tid emellanåt. Vad gör man istället? Har egentid och drar till frissan? Fixar sina naglar? Passar på att få duscha ifred? Eller VAD? Jag fattar inte. Jag kommer nog aldrig att förstå heller, för jag inser att jag som mamma kommer vara väldigt aktiv i mina barns liv, även om jag nu skulle råka få fyra stycken (vilket är mindre troligt), men jag skulle aldrig kunna säga till mitt barn att jag inte har tid att vara med det. Jag kommer säkert jobba 100%, för annars blir jag uttråkad, men jag kommer ändå att prioritera att hämta mina barn direkt från förskolan/fritids när jag slutar jobbet. Ta med dem på deras aktiviteter och om mina barn vill spela fotboll i framtiden, kommer jag lätt att vara aktiv ledare i åtminstone ett av lagen, men tro mig, jag kommer dela mig själv i tusen bitar för att kunna vara med på alla mina barns matcher osv. För det tredje, jag förstår att man som vuxen ibland behöver ha egentid. Men för guds skull, ta den tiden när din partner gör något roligt med barnen. Eller som jag tänker, ta den tiden när dina barn blir stora och flyttar ut, för jäklar vad egentid du kommer att ha då. Typ i 10 år, innan du istället vill prioritera dina barnbarn, vad vet jag. Tänk på att det kommer en dag när ditt barn antagligen skäms över dig och inte alls vill se dig typ, bara hänga med dennes vänner och prioriterar helt annat än att sitta hemma med dig som förälder och fredagsmysa i soffan med tacos och godis till Let's dance och Idol, vad vet jag. Men det är så. Jag har gått igenom denna period som barn, och jag fick alltid fredagsmysa med min mamma, pappa, lillasyster och lillebror. Tills vi nu blivit så stora att vi inte ens bor hemma, typ. Jag är säker på att både min mamma och pappa saknar oss alla tre mest varje dag. Att de är som halva efter att vi flugit ut och tagit nästa steg i livet, samtidigt som de säkerligen känner en viss stolthet också över att vi klarar oss själva...ni vet.  Men även jag kan sakna det där fredagsmyset vi en gång i tiden hade, när jag och mina syskon lekte "Rosse's restaurang" med pappa och mamma som kockar i köket. Vi älskade det, och dem älskade det. På grund av att vi ALLTID umgicks med varandra då. Varje fredag, varje lördag, varje söndag. De andra dagarna var det svårt att få ett passande middagsschema pga att alla tränade olika aktiviteter i olika lag, olika dagar. Men mina föräldrar var ALLTID och såg oss spela våra matcher, trots att dem hade tre barn och säkerligen ibland delade sig själva i tiotusen bitar för att få det att fungera tidsmässigt. Jag är glad över det, för jag lider verkligen med alla barn där ute vars föräldrar säger "jag har inte tid idag". Man lever ju ändå i samma hushåll, det är ju liksom inte så att barnet bokstavligt talat dör om maten inte står på bordet när man kommer hem. Min lillebror fick alltid så snällt hänga med när jag och syrran spelade fotbollsmatcher, om han inte hade match själv förstås. Sedan hängde jag så snällt och glatt med när min lillebror spelade matcher. Och jag kan fortfarande älska att se honom spela fotboll. För det är något vi har som gemensam nämnare i min familj.  Men jag är inte sen på att ändra min uppfattning kring detta heller, för jag skulle gärna vilja veta hur människor som säger "jag har inte tid" tänker. Vad menar ni när ni säger så liksom? Jag menar att jag verkligen inte har tid, för att mina 18 timmar som vaken på dygnet verkligen är fullproppade och planerade till varenda minut i så fall. Och då tänker jag att det är okej att ibland säga att man inte har tid. För hur mycket jag än vill klona mig själv i tio exemplar ibland så kan jag inte. Det är jag ledsen för. Men samtidigt hoppas jag att folk har förstående. För värre lär det bli när jag får mina barn, då kommer antagligen mitt liv att kretsa kring dem i typ 18 år, men mina närmaste vänner under den perioden i livet kommer såklart inte heller att glömmas bort. Däremot menar jag att jag aldrig kommer att kunna prioritera något annat högre än mina barn. Ledsen om folk hatar mig för det, men dem kommer att kräva tid av mig och jag kommer verkligen att vara villig att ge dem den tiden de vill ha från mig som mamma. Bara för att jag förstår att den kärleken oss emellan alltid kommer att vara äkta och riktig. Hur gör ni?? När det ibland bara skiter sig? Jag tar gärna användbara tips på vägen. Hur hanterar man liksom situationen när ens barn säger att man får stanna hemma och inte följa med längre? Men med allt detta sagt, vill jag bara sätta igång lite tankar till er som ofta säger att ni inte har tid, för det handlar enbart om prioriteringar i ditt liv. Ingen annan än du själv har makten att bestämma över hur du värderar och prioriterar dina 24 timmar på dygnet. Kom ihåg det! Kanske värt att ta ut alla dom där föräldradagarna som ligger och ger dig stress över att du inte prioriterar ditt barn? Ja, men gör det då!!! Först när du har handlat i frågan kommer stressen att försvinna. Barnet älskar att vara med dig och behöver dig mer än vad du tror under dennes tidiga levnadsår. TÄNKVÄRT! Puss och kram till alla tidsoptimister och pessimister där ute!Delar även med mig av denna klassiska bild som en tankeställare till er.