Om att följa hjärtat och sina drömmar...

Hur börjar man ett sånt här inlägg....?Det har jag inget bra svar på, men here we go:Sedan den dag jag stod på balkongen, i en vit mössa, sjungandes o skrikandes, full av lycka i hela kroppen, en känsla av frihet, så har jag hunnit med väldigt mycket. Upplevt en hel del saker, fått drömmar att gå i uppfyllelse, ta en del snedsteg och några i rätt riktning, andra snedsteg har lett mig in på vägar jag ALDRIG trodde skulle korsa min väg i livet. Kämpat för att komma någonstans i mitt liv, haft motgångar blandat med framgångar. Och när jag skriver detta är inte min mening att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara att man ska fatta att alla människor är olika, har olika bakgrund och förflutet som bildar den människan man senare blir. Detta ÄR vetenskapligt bevisat, och det har jag fått lära mig senast i höstas...I alla fall, så är jag trött, väldigt trött på precis allting.Första stora händelsen efter min fantastiska studentdag, var verkligen Tyskland och Österrike - hit reste jag helt själv, som 19 åring, och visste egentligen inte mer än att jag skulle bo på ett elevhem, läsa en tyskspråk-kurs på 11 veckor och avsluta med en 5 månaders lång säsong, någonstans i alperna. Det visste jag när jag åkte. Första veckan var riktigt kämpig, med allt, skolan, nya vänner, kultur, hemlängtan och ja allt som jag skrev. Sedan blev det bättre, typ okej andra veckan, och helt fantastiskt typ från vecka 4-9, sedan blev det kämpigt de två sista veckorna igen. Jag hann åka hem en vecka emellan Tyskland och Österrike, här ekade kommentarerna så som "åh vi måste hinna ses när du är hemma" senare, väl hemma, ingen respons... Skitsamma tänkte jag då, brydde mig inte så mycket, om något. Jag hade vissa saker inbokat som jag verkligen ville hinna med hemma, som att gå till frissan, fixa naglar, strosa på stan, åka till Stockholm och träffa min familj, så som sagt - jag brydde mig inte så mycket.Sedan tog alpsäsongen fart, detta var roligt och obeskrivligt från början till slut. Med visst bakslag på julafton, men vi gjorde vad vi kunde genom att äta jullunch, kolla på Kalle Anka på SVT-play, ge varandra julklappar, fika på stan och sedan avsluta med varsitt jobbpass. Annars fanns det inte speciellt mycket att klaga på under denna vinter, förutom överdrivet mycket jobb, så man ibland inte visste om man levde eller inte... Så när folk diskuterar med mig om att de jobbar så mycket, brukar jag bara svara: "återkom när du arbetat för österrikare, tack" Vi alla jobbade ca 50 timmar under lågsäsong, och tänk er då högsäsongen, seriöst man visste verkligen inte om man var människa då... Alla utgångar, skidåkningsdagar och after skier på det som man verkligen INTE bangade, någonsin, på sin lediga tid. När jag kom hem härifrån, behövde jag ledigt, för det hade jag verkligen inte varit under säsongen. Jag hade två månader som riktigt ledig, reste för att hälsa på alla nya vänner, och gjorde roliga saker. Sedan satt jag under sommaren, inne på kontoret på Ternstedt vissa veckor och körde även fastighetsskötseln några veckor. På hösten arbetade jag lite på Ternstedt också. Denna höst, var nog även den väldigt bra. En dag på jobbet, frågade Henke mig om jag inte kunde komma ner och hjälpa till på en fotbollsträning. Jag velade lite först, men bestämde mig sedan för att testa, efter det var jag TOTALT FAST <3, det var verkligen något magiskt att komma ner och känna på bollen igen och träffa likasinnade ungar, som precis som jag, brann för fotbollen. Det var verkligen SÅ roligt. Hösten gick, vintern tog vid......och jag bestämde mig, lite hastigt, för att dra till alperna för ytterligare en säsong. Denna gång visste jag vad som väntade, tillskillnad från året innan. Jag visste att jag skulle ha roligt, träffa kompisar, skratta, gråta, längta hem och njuta av livet. Säsongen gick, inget var jobbigt, jag bara njöt till fullo, varje dag. Våren närmade sig och jag skulle åka hem igen... Visste inte riktigt vad som väntade mig när jag kom hem denna gång. Det som väntade hemma var jobb i vikariebanken (som lärare) och även flertalet träningar, matcher och roligheter med F03/04 - där var jag liksom välkommen tillbaka, lite saknad, efter en hel vinter på bortaplan. SÅ fantastiskt. Och vilket år vi fick ihop då. Många vinster, skratt, glädjestunder och två oförglömliga minnen på Bullerby cup och Ölandscupen - blir varm i hjärtat av att tänka på dessa stunder än idag... <3 En sommar som jag spenderade på Ternstedt och typ inget ledigt, som tidigare. For mellan jobbet, hemmet, fotbollsplanen och sommarstugan typ... Men - jag älskade det livet. Verkligen. Hösten kom och jag blev erbjuden ett vikariat på en förskola, som jag tackade ja till, och troligtvis fick genom rätt kontakter (fotbollsförälder), vilket fungerade helt fantastiskt. Verkligen! Det var så roligt år, att jag efter det blev helt fast i pedagogikens värld. Året fortsatte även med en hel del fotboll, bla en överraskningsfest till oss ledare <3 WOW, blir varm i hjärtat när jag tänker på det också... uppskattning i dess BÄSTA form!! <3 Mitt vik fortsatte även under våren och lika så fotbollen, samtidigt som jag sökte in till universitet, som lärare, wow, det trodde jag nog aldrig.Under sommaren var det en jobbig period i livet, jag gjorde typ samma sak här... for mellan jobbet, fotbollsplan, sommarstugan och hemmet, typ. Även här älskade jag det livet. Verkligen! En sommar som innehöll Aroscupen och Bullerby cup, blir varm i hjärtat här också när jag skriver om det <3. Väldigt varm. Senare fick jag även veta att jag kommit in på universitetet i Jönköping, och skulle plugga till lärare under dessa år, roligt.Jag flyttade, helt ensam, ytterligare en gång till Jönköping. Kände typ ingen här, skaffade mig ett brett kontaktnät under insparken som under det fortsatta året bara fylldes på med ännu fler kontakter. Så öppna människor hela bunten. Verkligen. Det behöver man nog vara för att orka lämna comfort-zonen och testa något nytt. Jag blir glad över att förstå att jag tillhörde den kategorin hela det gångna året. Verkligen. Varm i hjärtat även här. Året gick, det hände en del tråkiga saker, men också roliga såklart. Som alltid. Sommaren spenderade jag även den hemma i Åtvid med jobb på Comfort. Jag var typ inget ledigt, for mellan jobbet, hemmet, sommarstugan, fotbollsplanen, bilturer och häng med mina fotbollstjejer. Idag är jag SÅ tacksam för den sommaren. Jag behövde den, väldigt mycket just då. Jag tar med mig Aroscupen och lite av Gothia med, som sommarens två höjdpunkter, plus alla mysiga kvällar efter jobbet med fina ungar <3. Blir varm i hjärtat.Sedan tog skolan fart igen, och jag köpte en lägenhet, flyttade in i den under hösten, som jag bar i trapporna då, alla prylar som skulle upp. Tog bara typ en hel månad. Sedan blev det jul, och jag kände en stor jäkla klump i magen för det. Lite fotboll, som alltid får mig på humör, jobb och sånt innan ytterligare en termin drog igång. Lite bakgrund kring allt, för varför jag skrev detta var inte för att berätta hur mycket jag gjort, eller någon ska tycka synd om mig. Men jag reflekterar väldigt ofta (är en sån typ av människa) speciellt över saker som människor säger, gör och sånt. Det är väldigt märkligt ibland, att tänka efter kring. Jag skrev om alla dessa händelser för att jag fått SÅ många kommentarer om detta, från människor jag älskar, som borde stötta mig, uppmuntra mig och peppa mig till att våga. Istället blir meningen helt tvärtom. Tyvärr. För vem tror att en kommentar som "Ska du verkligen slösa bort dina fina betyg på att bli lärare?" "Du kan ju inte bygga ditt liv, eller hänga med så små barn som du tränar." "Du har inga vänner" är uppmuntrande? Peppar? Ger oss mod att klara av något? Vågar testa sina vingar? Seriöst. Svara ärligt. Jag tror inte NÅGON känner så. Varför låter det inte bara: "Åh vad roligt med studier, du kommer passa som lärare, lycka till!" "Det är verkligen imponerande att dina tjejer vill hänga med dig så mycket!" "Så många fina vänner du har." förstår inte, kommer nog aldrig göra heller. Jag har aldrig klagat på andra människors liv, jag kan ha tyckt det är tråkigt att inte haft dom där jämngamla vännerna som faktiskt vill resa ihop, hitta på spännande saker, osv. men finns de inte, så får man ta saken i egna händer och agera därefter. Och det verkar vara precis det jag har gjort. Jag sprängde gränser jag visste fanns, följde drömmar och skaffade mig ett liv. Jag flyttade till en ny stad, då lät det så trevligt som att "vi kommer och hälsar på sen" det där jävla "sen" alltså. Kan betyda att man inte ens kommer och hälsar på tydligen.Blir så trött. Alla som säger så, varför gör man det om tanken inte är att göra det? Förstår inte. Har aldrig gjort. Jag sa väl inte till mina "St. Anton-kompisar" att jag kommer och hälsar på er sen, på tågstationen i St. Anton, där tårarna bara sprutade, för att sedan inte åka och hälsa på, se hur dem bor, vilka vänner de har, osv. Jag har hälsat på alla dem, minst en gång, de har hälsat på hos mig, en gång, i Åtvid. Nu har vi inte riktigt hunnit, det är så fullt upp hela tiden... Livet går för fort. Jag tänker alltid liksom att jag ska hälsa på hos så många som möjligt av mina nära, för att se hur dem bor, ifall jag skulle vara död inom en kort framtid. Alla verkar inte tänka så. Tyvärr. Hänger flera gånger i veckan hos olika kompisar i Jönköping, vet hur dem bor, kan gå till kylskåpet och plocka vad vi vill ha, dem har det likadant här. Ni vet, vänskap. Resten av alla som har lite restid hit, och inte tänker boka in besök, för att se hur jag bor, tänker jag också strunta i. Det är inte komplicerat någonstans. Jag blir bara irriterad av att man yttrar sig om att "komma och hälsa på" för att sedan inte göra det. Då blir jag anti, struntar i det och försöker inte ens visa något av det utåt, men misslyckas nog ganska hårt. Jag ska bygga upp ett intressant liv här, så jag slipper åka hem på helgerna för att träffa mina nära. Tänker liksom att, "varför ska bara jag resa för att vi ska kunna ses", varför kan inte jag vara på hemmaplan någon gång... Få visa dem mitt liv på hemmaplan... Lite så. Det är enkelt att resa till Stockholm, utlandet eller vad som helst, som tar mer än 1,5 timme bort med bil, än att resa hit. Därför jag inte fattar, och inte kommer fatta heller. Jaja, nog tjatat om det. Tycker bara det är tråkigt. Alla övriga kommentarer som är så nedlåtande kring livet, är jag så jäkla trött på. Bara knip igen munnen. Yttra dig inte om vad jag väljer att göra med mitt liv. Tycker du det är fel, behöver du inte vara min vän eller så. Jag har aldrig tvingat dig. Bara let it go with the flow i så fall. Och om du är en utav dem som stör dig på att jag alltid är så mycket med fotbollen, eller mina fotbollstjejer så ska jag bara tala om för dig att: Dom har ALDRIG dömt mig, varit elaka, sagt taskiga kommentarer, hatat eller haft några som helst problem att hänga. VARJE gång vi hänger, om det så är hela laget eller bara några stycken, så ger dem ALLTID så mycket mer än vad dem tar. Det kallar jag vänskap. Den är ömsesidig, det vet jag, från alla håll, för det märks. Dom är så fantastiska på det sättet. Jag berättar det ofta för dem som jag känner så för, oavsett om det är väsentligt eller inte. Jag älskar att plugga till lärare (om än lite jobbigt ibland).Jag älskar att hänga på en fotbollsplan, med mina fotbollstjejer.Jag älskar att jag byggt upp mitt liv kring dem för de vill hänga, vara, mysa och ger så mycket energi när den är slut.Jag har ett brett nätverk, utspritt över hela landet, med vänner.Jag har ett fantastiskt liv med möjligheterna att göra precis vad JAG vill.Och det är väl det livet går ut på?Varför sluta följa sina drömmar och varför inte låta dem gå i uppfyllelse - har aldrig förstått. Älska MER och hata MINDRE - så blir världen en bättre plats för oss alla.PEACE OUT och trevlig påsk!