MY MIND IS REALLY FUCKED UP

Hejsan hoppsan lillebror!!Ojsan så längesen det var vi sågs... nu har en hel sommar gått typ, och jag har haft SÅ roligt, jobbat för det mesta, men ändå hunnit en hel del grejer när man kollar på bilderna. Så det känns skönt faktiskt. Efter en hektisk och turbulent känslomässig vår, tror jag att denna sommar var precis vad jag behövde. På hemmaplan, med många älskade. Det finns dock vissa saker i livet jag fortfarande är väldigt osäker på. Och det är så jäkla jobbigt ibland... får panik typ!!! Ett år i Jönköping har gått ruskigt fort, och egentligen har jag bara tre år kvar, de lär nog gå lika fort då. Men USCH jag verkligen avskyr mitt boende sååå mycket, vantrivs i det och det är så jäkla jobbigt. Det har mestadels varit ett jäkligt roligt år i Jönköping, som bestått av både bästa typen av vänskaper, partyn, kärlekshistorier, galenskaper, plugg, tentaångest... yes you name it. MEN min fråga till er är: Är det värt att vantrivas så jäkla mycket på ett vedervärdigt boende? Really?Och livet i storhet...efter denna sommar...mår jag bra... Mycket tack vare att fotbollen haft så himla stor del i mitt liv igen. När jag hade en tuff känslomässig period hemma i Åtvid med skilsmässa och separationer och resor och annat så fanns dom små energiknipparna där och räddade mitt liv typ. Flera gånger i veckan fick jag, trots mina hemska knäskador, göra något jag verkligen älskar. Jag har faktiskt, sedan jag var typ en dag, spenderat tid vid och på en fotbollsplan. Utan att sticka under stol med någonting, så har det varit en stor hjälp många gånger när livet prövats och känts tufft. Det har varit som en räddning liksom. Detta är liksom något som jag saknar ofattbart mycket när jag ska spendera dagar, veckor, månader, år i Jönköping... Mitt fotbollsliv klarar jag mig liksom inte utan, inte ens i en halv säsong. Det går inte. Jag älskar't som det är, när jag är i Åtvid... Men samtidigt dras jag med en önskan om att bli lärare - jag vill verkligen det - för jag älskar att se barns individuella utveckling. Helst vill jag liksom ha en lärarutbildning där jag kan få följa dom från barns ben till äldre individer när de ska ut i vuxenlivet, däremot har jag insett att det är typ omöjligt, för då kommer jag behöva gå en universitetsutbildning på typ halva livet och leva med studielån resten av livet typ. Det känns ganska ovärt. AAAAAAH, vet inte alls hur jag ska göra, eller hur jag vill att detta ska bli... hjälp please!