Mobilens vara - eller icke vara?

Varför tar telefonen upp så mycket tid av våra liv? Varför kan vi inte umgås med varandra utan att ständigt ha telefonen i näven idag? Vad har hänt?Jag undrar detta. Så mycket, så ofta. Extra mycket när jag jobbade på en förskola, barnen lekte mamma, pappa, barn och gick promenader med vagnen och höll en telefon i näven vid örat konstant. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Jo, för det är den världsbild de fått. Mamma och pappa gjorde ju alltid så när de var ute och gick med barn som små. Dessutom såg vi ofta tendenser till att mobilen åkte upp även när de hämtade sina barn på förskolan, barn som längtat efter sina föräldrar en hel dag, möts av en stressad akademiskt arbetande förälder med jobbet kvar i telefonen, på förskolan. Allvarligt. Vi borde skärpa oss!Jag är värdelös på att lägga bort min egen mobil, men är det någon gång jag kommer eller ska göra det så är det när jag blir mamma, eller umgås med barn. De behöver tid och närvaro för att må bra, det är faktiskt vetenskapligt bevisat - och därför tycker jag synd om alla ungar som har föräldrar som ständigt har telefonen i näven. Använd den när barnen gått och lagt sig istället. Då finns väl all tid i världen att använda den, om du inte vill umgås med din partner... haha. Undrar trots detta varför det alltid är så att barn, ungdomar och vuxna ständigt har sin telefon vid sig eller på sig när de träffar varandra? Borde det inte vara både roligare och trevligare att umgås utan mobiltelefoner på sig hela tiden? Jag hade ju Klara och Ester här för två veckor sedan, och faktiskt så sa dem båda två "Det är skönt att vi inte bara sitter med telefonerna hela tiden." Klart barn, ungdomar och vuxna tycker det också! Förra helgen var jag ju hos Lojsan, och märkte då att den där telefonen gärna kom upp hela tiden, alltid hade någon något att titta på, eller så satt man bara med den i näven för att se upptagen ut... Vad får ens en människa att vilja se upptagen ut när man är med andra människor? Kan inte riktigt förstå det. Ändå är jag som jag sa, själv usel på att lägga bort min telefon. Men jag tror att jag ska börja med det redan nu när jag träffar vänner eller människor överlag. Det kommer säkert att bli så mycket roligare då!Jag vet att jag själv irriterade mig, när jag var typ 15-16, på att alla alltid satt med telefonen när vi hade släktträffar - att den alltid låg där på bordet, redo att plinga i och man snabbt som sjutton tog upp den för att titta vad som hade hänt... Det är så tråkigt verkligen. Kan det inte vänta? Jag tänker ofta att om det inte ringer i mobilen så kan det säkert vänta. Jag kan lova er att min snapchat (som 24 åring) är ganska överhettad varenda dag. Ett rejält stressmoment, för att inte prata om alla dessa dagar som ska räddas varje dag, att jag orkar känner jag mest. Ibland låter jag min mobil ligga på nattduksbordet när jag pluggar för bättre fokus, kommer tillbaka efter ca 1,5 timme för att titta om det hänt något och har sisådär 70 oöppnade snapchats, man vill bara dö då kan jag lova er. Rensade även nyligen i mina andra kanaler för att slippa alla stressiga moment som uppstår när man inte har telefonen på sig jämt och ständigt - det var sååå skönt!!Förutom mina mobiltankar, så har jag haft en annorlunda vecka - med feber, förkylning och halsont - men är det vabruari så är det väl :-) Idag känner jag mig äntligen piggare, men hamnar i soffan med mängder av plugg. Dessutom så har OS äntligen börjat, så TV:n går på högvarv här tills det slutar. Jag tänkte ta mig ut på en promenad efter OS och sedan bara slappa och ladda för MELLOFEST ikväll. Wiiie, jag älskar Mello-helger!! Och vet ni?? OM EN VECKA ÄR JAG FRAMME I ALPERNA - TJOOOHOOO!!!Nu måste jag återgå till plugget, haha, sjukt tråkigt inlägg, men så blir det ibland. Lovar ett roligare inlägg nästa gång :-) Ha det bra tills vi hörs igen!!!PUSS/F