HALLÅ LIVET

När du högg så var det jag som stod i vägenNär du föll var det jag som gick i tusen bitarDet gör ont att vara ensam kvarNär alla dina känslor gett sig avHallå livet ska det va såhärÄndå vill jag bara stanna kvar där du är Känner lite otacksamhet till alla i min närhet som någon gång sagt att jag är dryg, tråkig, elak eller arg. Alla människor förtjänar ett trevligt bemötande, men när man tusen gånger om försökt bemöta en människa trevligt, får otrevligt bemötande tillbaka och dessutom gång på gång blir sviken. Då tröttnar man tillslut. Då blir jag dryg, tråkig och arg. Men ytterst sällan elak. Väldigt sällan. Då har personen verkligen gjort mig enormt illa för att jag ska kunna bli elak, och troligtvis har personen i fråga varit ganska elak mot mig. Då kan jag bli elak. Väldigt elak. Men ärligt så tycker jag att det är befogat att bli dryg, tråkig, elak och arg vid dessa situationer. Varför ska folk få behandla mig som skit utan att de får skit tillbaka? Jag har en bild jag vill visa er. På mig. I en bra stund i livet. Kolla: Visst bilden kanske inte säger sådär jättemycket, men till alla er som inte förstår, så krävs det ett enormt jäkla pannben för att ständigt orka vara på topp. Ständigt orka bära bördan åt sig själv och alla fina jag älskar runt omkring mig. Jag gör det så ofta med ett rent nöje, men det finns så många gånger jag frågat mig själv om vem som orkar när jag inte gör det längre? För tillslut så kommer man ju krascha, det förstår jag också. Jag läste nånstans att det kan jämföras med en bil. En bil som bara fortsätter att gå utan service kollapsar tillslut och då står man där ensam mitt i rusningstrafiken och alla är så självupptagna för att det är just rusningstrafik. Visst är väl livet en dans på rosor tills det oförutsägbara händer. Sedan min studentdag, eller egentligen ännu tidigare i livet, så har just livet gått i 120 och utav bara farten verkligen - så man undrar var alla dagar, veckor, månader och år tagit vägen.... Jag har älskat det, och själv valt det livet, men VAD får folk att tro att livet är så himla glamoröst hela tiden? Att det inte finns några bakslag eller baksidor av livet? VEM av mina följare här (och vänner) har ett glamoröst liv varenda dag? Ingen kan seriöst ha det. Varje dag när jag vaknar försöker jag att göra det bästa av varje dag, nuförtiden kan det ibland vara att bara orka ta sig upp ur sängen. Fattar ni hur illa det är då egentligen?! En livs levande zombie är det ibland, och just det gör så jäkla ont i mig. Otroligt ont. För jag vet så väl vilken livskraft, glädje, kärlek, trygghet och empati som en gång bott i min kropp. Det känns som bortblåst dessa dagar verkligen. Det gör också ont för att jag vet att jag ALLTID varit en väldigt initiativtagande tjej med ett otroligt stort engagemang och mål mot toppen i precis allting jag gjort. Really. Vad hände?! Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Livet är inte rättvist, därför kommer jag lära mina barn det. Livet är så jäkla orättvist med alla olika förutsättningar. Varje dag. Om det än är en dans på rosor så är det i alla fall en dans med svåra steg. Otroligt svåra steg. Varje dag. På tal om denna bild, så vill jag bara skicka med lite peppande ord till alla er därute! Det är så idiotiskt att hänga med någon som inte är beredd på att gå lika långt som en själv. Jag tror detta är väldigt vanligt att råka ut för och därför är det kanske ännu viktigare att människor inte känner sig ensamma <3 för det är ni inte. Jag har också råkat ut för detta, miljontals gånger, nästan så man vill ge upp hoppet nuförtiden men det är inte värt det, för nånstans därute finns det väl någon för alla oss också <3. Det gäller liksom att hitta någon som man inte kan leva utan, inte någon som man kan leva med... Någonstans så är det här on point av mitt liv. Det är så svårt att hantera sig själv när hjärtat är större än hjärnan, och då är sällan min hjärna speciellt liten...  Avslutningsvis så LÄS denna bild, och mitt inlägg och du förstår att detta är en beskrivning av mitt liv.PUSS på er alla som orkade läsa.