Min (psykiska) ohälsa

Att pinpointa när exakt min psykiska ohälsa började är svårt. Men det började nog för ungefär 10 år sedan. Jag var tvungen att sluta spela både fotboll och handboll på grund av en knäskada. Det var då jag började gå upp i vikt. Jag vart redan mobbade vid den här tiden, min mobbning började vid 6 års ålder, vid den här tiden var jag runt 11-12. Jag blev mer och mer osäker på mig själv. Vid 13 års ålder hade jag redan bytt skola två gånger. Sista gången till en annan kommun.  Men det hjälpte inte. Folk från mina två gamla skolor (som just happened to be friends) hoppade på mig på fritiden och jag vart även mobbad i den nya skolan. Det var då jag blev suicidal och vill hoppa från en bro.  När jag var 15 år började jag med ett självskadebeteende, alltså jag skar mig på armen. Vid den här tiden hade jag även varit borta från skolan så mycket att de kontaktade socialen (detta på grund av mobbningen jag ville inte till skolan). Jag, mamma, pappa och de två biträdande rektorerna var med på mötet med socialen. Socialen hänvisade sedan mig till BUP (PRIMA Barn och Ungdomspsykiatrin). BUP är nog det värsta jag har varit med om.  Jag och mamma var där flera gånger under vårterminen 2013. Jag fick träffa en psykolog under den tiden jag var där. Både jag och mamma ville att vi skulle göra en utredning på mig för typ ADHD, Bipolär och Aspergers. Men psykologen sa att hon inte tyckte att jag hade någon symtom för någon utav dem och kallade mitt självskadebeteende för en fas.  Hösten 2013 började jag gymnasiet. Det kändes bra, ny skola med folk som jag definitivt inte känner. Men det var en tjej i min klass som alltid hackade på mig att jag inte log och så vidare. En eftermiddag när vi hade slutat och var på väg till tvårbanan så hackade hon på mig hela tiden. Både jag och våra vänner sa till henne och sluta men det gjorde hon inte. Tillslut vart allt svart för mig och jag gav henne en örfil. Hon polisanmälde mig och jag slutade sova och hamnade i en depression. Jag blev satt på lugnande medel som skulle hjälpa mig med sömnen. Jag somnade inte förens klockan 5 på morgonen och skulle gå upp klockan 7. Det funkade inte. Jag slutade gå på mina teater lektioner och blev därför av med mitt studiebidrag. Dock blev polisanmälan nerlagd och därför syns inte något på mitt belastningsregister. Vilket var skönt för mig. Vi och då menar jag, mig själv, mamma, tjejen och hennes mamma var på en medling Juni 2014 och vi löste allt skit.  Hösten 2015 var jag på vårdcentralen för magont och doktorn frågade mig om jag vill se en psykolog. Jag var lite skeptiskt eftersom att jag haft problem med psykologer förut. Men jag gick med på det och jag fick träffa en psykolog. Vi pratade och sedan fick jag svara på massa frågor. I hennes utredning kom det fram att jag har haft två episoder av depression. En av dem är vad jag har pratat om i tidigare paragraf. Hon hänvisade mig till Capio Barn och Ungdomspsykiatrin.  På Capio fick jag först träffa en doktor och berätta varför jag var där. Sedan fick jag ta blodprov och urinprov (för att de ska vara säkra på att man inte tar droger) och sedan fick jag träffa en sköterska och göra ett dator test för att sedan träffa en psykolog.  Min utredning var dock gjord av en psykolog student som jag hade sagt var okej. Men det var sedan den första psykologen jag träffa som sedan skrev min diagnos som tillslut blev Aspergers. Jag fick min diagnos i Juli 2016. Det har inte ens gått ett år.  I Oktober 2016 gick allt fel igen. Jag hade ett stort och onödigt bråk med min kusin, vi slutat prata helt, jag fick en cysta precis efter ryggen som sprack och jag var tvungen att åka ambulans till sjukhuset klockan 6 på en fredagsmorgon. Det var nog det värsta jag har varit med om. Ingen lokalbedövning eller morfin kunde hjälpa mig i den där stunden. Dagen efter min sjukhusvistelse så blev min morfar sjuk och lite mer än en vecka senare, alltså den 7 November somnade han in. Jag mådde så dåligt vi den här tiden att jag fick börja gå till Capio regelbundet.  I Januari i år så var jag hos min sköterska på Capio och hon tyckte att det var en bra ide att sätta mig på anti-depressiva. För att vi inte ville att min depression skulle bli värre men även för att dämpa den depression jag redan hade. Så i mitten på Februari i år så började jag med anti-depressiva och helt ärligt det är det bästa som har hänt mig den senaste tiden. Jag har började må betydligt bättre och är piggare och orkar göra mera saker. Jag även lyckades att köpa gymkort och helt ärligt jag älskar gymmet. Allting känns så sjukt jävla bra.  Till alla som mår dåligt, ge inte upp och sök hjälp även fast det känns meningslöst. Det blir bättre och sluta inte köpa för vad du behöver! Du är viktig, du betyder och du kommer göra något stort i framtiden! JAG TROR PÅ DIG.  Idag är jag 126 dagar skadefri, alltså lite mer än 4 månader. Jag har kommit långt i mitt liv och även fast jag har mått skit genom större delen av mitt liv. Hade du frågat mig för något år sen hur jag skulle fira min 20 årsdag hade jag nog sagt att jag inte trodde att jag skulle leva då. Nu fyller jag 20 om 25 dagar och den ska spenderas i England med min mamma och min mostrar som är dem bästa personerna i mitt liv.  När folk frågar mig vad motivation är för att inte skära mig så säger jag alltid musik (på jävligt hög volym) och mina älskade syskonbarn Elvira och Hanna. Det är mina ögonstenar i livet. Jag måste visa dem att jag är stark och vad jag har hållit på med är helt meningslöst och det dummaste man kan göra. Jag vill att det ska kunna komma och prata med mig om det är något som har hänt i fall de inte kan prata med mina syskon. Jag vill vara en sån bra förebild för dem. Men jag vill också vara där och vara den jobbiga mostern/fastern som vill veta minsta lilla detalj i deras liv. Jag vill se dem växa upp och börja skolan, sluta grundskolan, börja gymnasiet, ta studenten, gifta sig och skaffa familj. Jag vill vara där och vara så enormt stolta över dem. Elvira och Hanna är min mening i livet och ingen kan ta det ifrån mig, INGEN.  Idag är jag 126 dagar skadefri och ingen kan ändra på det…