Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag. Men ibland så tänker jag nog lite för mycket. Överanalyserar, drar slutsatser och oroar mig. Onödigt om jag får säga det själv men det är sån jag är. Jag skulle vilja säga att jag ser mig som en som inte bryr sig om vad andra tycker och kör mitt eget race, jag är nog mest så för att jag intalar mig själv det. Det är nog inte sanningen. Sanningen är att jag tänker för mycket, överanalyserar, drar slutsatser och oroar mig.  Jag börjar skolan igen på torsdag. För fjärde gånger i mitt liv är jag yngst på skolan igen. Jag är en av de nya osäkra förstaklassarna som går runt i korridorerna och som man kan se på långt håll är nya för osäkerheten lyser om dem. Förstaklassarna som sedan under sitt andra år går runt och tror dom äger skolan för att de inte är yngst längre. Under sommaren har osäkerheten växt bort och självkänslan börja krypa fram. Jag är orolig (suprise). Jag är orolig för på universitet blandas åldrarna mer. Jag är orolig att andra ska se mig som ung, liten och omogen utan ens känna mig. Jag är orolig att de inte kommer vilja umgås med mig bara för att jag är född 97 och kommer direkt från gymnasiet. Men som tur är kommer jag i alla fall inte vara yngst och omognast för jag har Linus. Sorry bror men du är omogen och född 98. Så jag är inte värst. På studentportalen finns det en grupplista med alla som ska läsa en kurs med mig. Om jag stalkat alla på facebook redan? Självklart. Jag måste ju kunna överanalysera och dra slutsatser. Om jag gjort sådana här saker förut? Självklart. Jag har en nyfikenhet inom mig eller kanske lite av ett kontrollbehov som gör att jag måste kolla vad jag har att vänta mig eller rättare sagt vilka jag har att vänta mig. Jag börjar skola igen på torsdag. Fyra år av svärande, stress över skolarbete och söndagsångest har jag att vänta mig igen. Många ställer sig frågan hur kan jag välja det frivilligt. Men jag ser det inte så. Jag ser det som ett nytt kapitel i livet, ett roligt men jobbigt. Jag älskar att träffa nytt folk och skaffa nya vänner. Att börja en ny skola där alla är nya och vi ska ha inspark tillsammans i två veckor är ett guldläge för det.  Jag börjar skolan igen på torsdag. På torsdag kommer folk döma och dra slutsatser utifrån att bara kolla på mig. Vilket jag till viss del redan gjort med mina fina stalkingskills. Jag har tänkt, provat och diskuterat med andra vad jag ska ha på mig första skoldagen. För man vill ju göra ett bra första intryck. Man brukar säga att lika barn leka bäst och det stämmer ofta för man drar sig nästa alltid till de som är lik en själv. Så vilka vill jag likna? Vilka vill jag dra till mig? Vilka? Jag vill ju göra ett bra intryck, bli gillad av folk, helst av alla. Det är här jag börjar tänka för mycket. Överanalysera, dra slutsatser och oroa mig. "Jag skulle kunna ha min orange tröja om jag vill att folk ska se mig. Om jag vill va neutral kan jag ha min svarta tröja eller min vita för vitt symboliserar oskuldsfullhet fast ögat dras till ljusa punkter". Visst är jag töntig. Och jag som vill påstå att jag inte bryr mig om vad andra tycker och kör mitt eget race. Men det skulle jag fortfarande vilja påstå för jag tänker ju inte ändra min stil eller mig själv för att vara någon annan till lags. Jag väljer att visa en viss del av mig för att JAG ska hitta rätt, inte för någon annans skull. Och ja jag vet, kläder är inte allt det är ju faktiskt personligheten som spelar någon roll. Men eftersom jag är intresserad av kläder så tänker jag mycket på det och ser det som första steget. Jag börjar skolan igen på torsdag. Jag tänker för mycket, överanalyserar, drar slutsatser och oroar mig. Men det kommer grå bra för jag intalar och ser mig själv som en som inte bryr sig om vad andra tycker och kör mitt eget race. Jag tänker att skolan är min fashionshow, so watch me walk down the runway.