OCH HÖSTEN LÄR OSS HUR VACKERT DET ÄR ATT SLÄPPA TAGET.

Efter några riktigt råa, bittra, gråa, regniga höstdagar så är det väldigt trevligt att återigen få se hösten från sin bästa sida. Värmande solsken och milda vindar, frisk men mjuk luft. Vi spenderar dagarna med att plocka svamp, tvätta bilen, gå promenader, och annat trevligt. Varje år blir jag lika förundrad över hur vacker hösten är. Alla årstider har sin speciella charm, men det är någonting extra speciellt med hösten. Färgerna, dofterna, känslan. Naturen som har en förmåga att till och med få sitt eget förfall att framstå som vackert. Det lilla lövet som förgäves håller ett grepp om sin gren, bara för att i slutändan falla ner i glömskan i det växande lövtäcket, väntades på vintern. Skogen som börjar dofta våt mossa och fuktig jord och får ett helt annat sken kring sig. Ett ljus som är både varmt och kallt, friskt och dunkelt, dåtid och framtid. En bro mellan den varma sommaren som varit, och den kalla vintern som snart är på väg att ta över. Det finns ingen årstid som frambringar så mycket inspiration till poesi som hösten. Hur den lär oss att färger får själen att sjunga, och svala vindar får hjärtat att dansa. Hösten lär oss att dofter får sinnet att mjukna och förändring får kroppen att vakna. Och hösten lär oss hur vackert det är att släppa taget.