NATURLIGT FÄRGFILTER.

Ett majestätiskt regnfall fick vi bevittna i fredags. Halvvägs hem från stan började dropparna falla tunga, och efter att vi stått en stund under järnvägsbron med våra cyklar och väntat bestämde vi oss för att köra på i alla fall. Vi stoppade alla känsliga ägodelar i min vattentäta ryggsäck och trampade på. Vi är ju ändå på väg hem, och man kan ju inte bli mer än blöt! Och blöta blev vi! Vrida-ur-kläderna-ända-ner-till-trosorna-blöta. Men på ett sätt var det väldigt skönt. Efter denna förbannat torra sommar behövdes det ett rejält regn för att väcka själen. Under hela eftermiddagen lyssnade vi på regnet. Hur det smattrade mot taket, hur det porlade i stora floder längs gatan och hur det droppade från varje löv och blomma. Och fram mot kvällen inträffade ett underbart fenomen. Det var som att titta på naturen genom ett färgfilter. Som att naturen hade sitt eget färgmättnads-program. Allting hade ett sken av grönt, som sedan övergick i guld och till sist skimrade tillvaron i rosa och lila. Hela världen hade hållit andan under det kraftiga regnet och åskan, och nu kunde den återigen andas och skapade ett landskap som kunde vara direkt hämtat ur sagorna. Regnbågen skapade ett stort valv över hustaket, och allting var lummigt, färggrant och på något sätt mera livligt än det någonsin varit. Det är svårt att beskriva i ord, men det var i sin kärna själva definitionen av ordet 'vackert'. Det gör mig alltid lite extra glad att finnas till när jag får uppleva naturens föreställningar. En sådan upplevelse som efter regnet är, enligt mig, ingenting annat än ett underverk.