NÄR SKOGEN BRINNER

Vissa dagar får jag en speciell känsla i kroppen. En känsla som säger åt mig att hålla mig borta från allt som har med folk att göra, en känsla som starkt uppmuntrar mig att ladda upp batterierna. En känsla som aldrig går att tillfredsställa inomhus, utan alltid leder mig ut till skogen. Och efter att ha flyttat till en ny stad måste jag också hitta mitt nya ställe att ladda själen på. Och jag tror jag har hittat det, i en ek- och bokskog bara fem minuter från ytterdörren. Det är ett sådant där ställe som är så storslaget och vackert att jag skulle kunna stå i timmar mitt i det och bara andas. Speciellt så här i hösttider, då allting exploderar i färg och skogen liksom sätts i brand. När all färg försvinner från marken och himlen, flyttar den istället upp i träden och ut i löven. Som för att påminna oss om att sommarens skönhet inte riktigt är över än, den har bara bytt skepnad. Löven faller sedan till slut som ett färgglatt regn och bäddar ett täcke för snön att lägga sig på. Ingen årstid är så poetisk som hösten. Så efter att ha tagit en rejäl promenad ute i skogen är mina batterier återigen fulladdade. Tankarna är rensade och själen är lugnad. Som en känsla av pånyttfödelse. Det kan behövas ibland.