GRÄNSLANDET

Jag börjar sakta men säkert att vänja mig vid min nya hemstad. Min mysiga, lilla, gröna, hamn-nära, nära-till-allt, underbara hemstad. Tänk hur lite koll man egentligen har på livet. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle kalla Motala för min hemstad. Men efter att ha bott här ett tag, och tänker att jag ska bo även en bit i framtiden, kan jag ärligt säga att jag aldrig känt mig mer hemma. Jag har en helt annan känsla än de tre år jag bodde i Örebro. Det var en fin stad och jag trivdes helt okej, men inte mycket mer än så. Nyköping kommer för alltid att vara barndomsstaden, men Motala har kommit att bli min vuxenhemstad. Jag hoppas jag kan bo kvar här en lång tid framöver. Kanske har livet andra planer längre fram, men om så är fallet kommer jag ta vara på varje minut i denna stad så länge det varar. En av de främsta orsakerna till att jag känner mig som hemma är närheten till vattnet, och den lilla gångslinga som finns att gå längs med det. Jag kanske inte har havsutsikt från mitt fönster, men allt jag behöver göra är att ta en kort promenad från huset för att se den glimrande, blå sjön som bara ligger några hundra meter ner. Det är all havsutsikt jag behöver! Många promenader har det blivit och många fler kommer det bli. Speciellt mysigt är det att promenera just nu, i gränslandet mellan sommar och höst. När solen ligger på men luften har blivit lite kyligare, friskare och klarare. När träden fortfarande är lummiga men börjar anta den där försiktiga färgskiftningen till gult och rött. När solen går ner lite tidigare men solnedgångarna är vackrare och starkare än någonsin. Det må vara lite smått jobbigt att mörkret börjat lägga sig, men september och oktober är de månader som jag känner mig mest levande. Vintern är för mig lyckans säsong, men hösten är livets.