AND SO IT BEGINS . . .

Och där kom kylan. Nu börjar sannerligen vinterns tidsålder. Tiden för småsnöande, torra händer och spruckna läppar. Hackande tänder, darrande lemmar och tjocka tröjor. Varma drycker, starka lampor och dubbla täcken. Stärkande soppor, mysiga filtar och oformliga mössor. Repetitiv musik, stickade sockor och komiska reflexer. Rattmuffar, långkalsonger och Irish Coffee. Klumpiga kängor, ordentliga dubbar och extra berikade kroppskrämer. Huttrande, gnällande, gäspande. Ja, ni fattar vinken. Vädret är, som tidigare, inte särskilt upphetsande. Mest grått, och nu kallt. Det snöade några små flingor i förmiddags men det var inte mycket att hänga i julgranen. Jag invigde i alla fall vinterjackan till de ynka 2 plusgrader som rådde och bevittnade säsongens första vinterhimmel. Det liksom syns när det börjar bli kallt ute om man tittar på himmelens färg. Den blir alldeles skinande isblå. Ännu mer intensiv blir den när det är minusgrader. Någonting att se fram emot. Men tills dess blir det lite mer bilder från höstens höjdpunkter. Från tiden då det var så fint att man kunde stå och bara titta och ingenting annat. När man helt plötsligt blev osäker på om det man upplevde var dröm eller verklighet, för kan naturen verkligen vara så här vacker?