Kärlek

Jag har alltid sagt att jag inte tror på kärlek. Skyll de på mina föräldrars skilsmässa eller dagens samhälle, det troligaste är att jag bara är en pessimistisk människa.   Jag var aldrig en såndär tjej i mellanstadiet som hade pojkvän hit och dit, jag var istället den som fick hjälpa de andra tjejerna att fråga chans på killarna. Även om detta låter tråkigt så var jag aldrig ledsen över det, jag var aldrig intresserad utav någon av killarna i klassen. Jag förstod liksom inte riktigt varför de skulle kalla varandra pojkvän/flickvän i en vecka eller två, kanske pussas någon gång. Kändes onödigt. Det var först i början på gymnasiet som det plötsligt blev väldigt viktigt att prata med killar och gärna någon speciell. Jag hade ett kort, ganska oseriöst och rätt kasst, förhållande under delar av sista året och visst de var lite kul att ha någon som tyckte om en, någon att skriva godnatt till varje kväll och någons famn och kyssar att längta efter. Men de bra stunderna förtogs lite av de dåliga. För höga förväntningar som rivs ner, den ständiga rädslan att man själv tycker om den andra mer än den tycker om mig.    Att man måste lita på en annan människa, blotta sig själv känslomässigt på ett sånt sätt, det har jag riktigt svårt för. Så istället för att göra det låser jag mina känslomässiga dörrar och det är inte alls bra. Jag var inte mig själv under största delen av mitt förhållande, jag har fått höra det från flera av mina vänner såhär i efterhand att jag blev tråkig och inte alls var mitt vanliga glada, överhypade, jag. Själv hade jag inte märkt det, eller kanske lite, men inte velat erkänna det. Så när det förhållandet till slut tog slut, efter veckor av underliggande tjafs och en hel del tårar, så grät jag mig till sömns och vaknade morgonen efter med ett leende på läpparna. Jag var glad, på riktigt. För efter att ha döljt delar av mig själv så länge var det underbart att bara släppa allt. Inget mer funderande under nätterna om hurvida allt var bra eller inte. Visst jag hade ett par dippar då jag undrade vad som hade gått fel och hur jag kunde ha fallit så för fel kille, men övervägande av tiden har jag bara varit så mycket lyckligare. Jag har hittat mig själv igen och blommat ut på en helt nytt sätt. Nu vågar jag var mig själv hela tiden, inte bara bland mina närmaste vänner där jag är trygg.   Sån där äkta, fluffiga rosa moln, kärlek är nog inte för alla. Kanske det finns några där ute som tror på det och hittar det. Men jag är helt enkelt inte funtad så. Visst, jag tror jag vill gifta mig en dag och allt de där, men jag tror inte det finns någon för mig som får mig att se rosa glitter och enhörningar.   Men även om jag är en pessimist så har jag ett favorit kärleks-qoute.   - E